Att gå mot strömmen har aldrig varit uppskattat. Genom historien finns otaliga exempel. I inlägget som jag länkar till berättas det om Semmelweis. Han utmanade dåtidens (1800-talet) hygienregler. Mödradödligheten var hög och efter noggranna studier kunde han se att dödligheten var hög i de fall som läkarna gick direkt från obduktioner till förlossningar utan att tvätta händerna emellan. Han införde en rutin där läkarna skulle tvätta händerna med en speciell lösning och mödradödligheten minskade radikalt. Det här resonemanget ledde såklart till stort motstånd. Var det läkarnas fel att kvinnorna dog? Hur vågade han påstå en sådan sak. Men med tiden visade det sig att han faktiskt hade rätt. Synd bara att erkännandet kom efter hans död.
Att ifrågasätta etablerade tankar och idéer är sällan uppskattat, det leder lätt till motstånd och stigmatisering, ett vi mot dom-samhälle. Att möta motstånd trots att ens resonemang rent kliniskt visade sig vara rätt är ett intressant fenomen. Erkänna tidigare fel är såklart inte lätt, det kräver sin man. Det finns säkert en hel del prestige i det hela och det faktum att vi människor föredrar det som är bekant. Om man vågar sticka ut hakan finns risken att helt exkluderas från det offentliga. Hur många vågar ta den risken?
Vetenskapen maler otroligt långsamt, allt i dagens samhälle ska bevisas genom vetenskap. Jag är av den uppfattningen att det är bättre att utgå från att något är farligt och sedan låta vetenskapen bevisa det farliga än som nu där allt anses ofarligt tills motsatsen är bevisad.
Trots alla personliga risker man tar så tycker jag att det är viktigt att våga vara den som går emot strömmen och utmana normer. Utan utmaningar så kommer vetenskapen stå stilla och vi kommer heller inte få nya insikter och lärdomar.
