Författare: Hannas krypin

Att stoppa huvudet i sanden förbättrar inte världen.

Kommentar på mitt senaste inlägg….

Det verkar visst vara känsligt att inte vilja följa med i allt som händer i världen. I dagens informationsflöde förväntas man vara uppdaterad, engagerad och påläst – helst i realtid. Jag följer flera tänkvärda och intressanta personer på Facebook, personer som ofta delar insiktsfulla perspektiv på det som händer runt omkring oss. Men även dessa måste jag ibland ta en paus ifrån. Det blir för mycket, jag orkar inte ta in allt.

Jag har full förståelse för att man vill välja hur mycket man engagerar sig i världsläget. Det är inte likgiltighet – det är omsorg om sig själv. Att försöka bära hela världens smärta på sina axlar är ohållbart, både mentalt och känslomässigt. Det är omöjligt att brinna för allt samtidigt. Därför behöver man få välja sina fokusområden, sina hjärtefrågor. Det betyder inte att man inte bryr sig om resten, utan att man prioriterar det man faktiskt har kraft och möjlighet att påverka. Man kan inte göra allt, men man kan göra något – och det lilla är inte utan betydelse

Att vilja avskärma sig från världsläget för att skydda sin psykiska hälsa är, enligt mig, helt legitimt. Ibland behöver man få sticka huvudet i sanden, inte för att förneka verkligheten, utan för att få andrum. Det är inte ett uttryck för ignorans utan ett försök att värna om sig själv i en tid där det ständiga inflödet av kriser, katastrofer och konflikter riskerar att överväldiga oss. Att lyssna på sin gräns borde vara något vi uppmuntrar – inte skuldbelägger.

Det är mänskligt att behöva pausa, välja bort och ibland blunda för att orka öppna ögonen igen med förnyad kraft. Engagemang behöver inte vara konstant för att vara äkta.

Så vet jag faktiskt inte vad jag skulle rösta på. Det röda blocket med socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet i spetsen? Nej tack. Men det är inte mycket bättre på den blå sidan med Ulf Kristersson som leder stafettpinnen. Jag får ont i magen när jag tänker på samhällets alla problem. Det är så mycket som inte fungerar – och som inte har gjort det på länge. Välfärden blöder och människor sliter ut sig inom vård, skola och omsorg. Hur många barn är det inte som växer upp utan det stöd de behöver. Köerna till BUP är årslånga. Äldre känner sig övergivna. Och samtidigt lägger politikerna fokus – och miljarder – på annat. Det är grön omställning och kriget i Ukraina med mera. Där verkar det finnas hur mycket pengar som helst.

Jag saknar politiker som kan hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Som förstår att man inte bygger ett hållbart samhälle genom att blunda för de problem som vi själva har. Det finns stora problem i samhället och det blir ju inte bättre. Tvärtom blir det bara sämre och sämre för varje år.

Jag skulle vilja se mod i politiken, någon som vågar tala klarspråk om hur illa det faktiskt är – och vad som krävs för att vända det. Någon som inte räds att säga: vi har prioriterat fel. För det har vi. Jag vill se politiker som sätter människan först. Inte i slogans, utan i handling. Som bygger från grunden – trygg skola, stark vård, värdig omsorg. Som vågar prata om långsiktighet, inte bara nästa mandatperiod. Jag vill se investeringar i människor, inte bara i teknik och betong. Jag vill se respekt för de som får samhället att fungera varje dag – läraren, undersköterskan, socialsekreteraren – och ge dem förutsättningar att faktiskt göra sitt jobb.

Jag vill också se en politik som inte fastnar i gamla hjulspår. Som inte bara drivs av ideologi, utan av lyhördhet och kontakt med verkligheten. Någon som kan lyssna och samarbeta. Någon som förstår att framtidens Sverige inte byggs med gamla lösningar.

Så om det var val idag – nej, jag vet inte exakt vad jag skulle rösta på. Det är svårt för alla partier har något som jag inte kan stå för. Något som skaver och något som krockar med min värdegrund. Men jag vet vad jag önskar. Ansvar och någon som vågar ta de obekväma besluten. För den lilla människan, det är nämligen alltid den lilla människan som hamnar i kläm.