Måndagsbubbel vecka 2

Godmorgon!

Då var det måndag igen och min lediga helg är till ända. Det är röd dag idag men jag är inte ledig för det. Jag jobbar kväll idag och ska få till ett träningspass innan jobbet. Måndagar är fokus på ben. Vet det kommer bli ett tufft pass men känner mig både pigg och motiverad.

Madeleines måndagsbubbel är lite som en sammanfattning av veckan som varit. Tycker det är trevligt att fundera över veckan som gått fast i lite andra rubriker än min söndagslista. Den här veckan bjuder jag även på en kort liten novell.

• Nuvarande veckas bubbel: Den här veckan är det dags för utbildning i hjärt-lungräddning igen.
• I min egen bubbla: Var jag i förra veckan. Jag gick liksom lite på autopilot och tog en dag i taget.
• Fy bubblan för…..: Förra veckans trötthet och för få sömntimmar. Men i natt har jag sovit bättre, kom i säng tidigt igår.
• Ett bubblande skratt…: Jag har skrattat gott åt vissa saker som jag och Rickard pratat om. Hur mysigt som helst ju att skratta tillsammans.
• En bubblande dryck…:  Ingen särskild faktiskt.
• En bubblande berättelse.: 

I den tysta verkstaden, belägen längst ut på en karg klippa vid havet, skapade Helena något som ingen annan vågade försöka. Hon blåste glasbubblor – inte vilka som helst, utan tunna, sköra sfärer som verkade sväva mellan verklighet och illusion. Varje bubbla hade en skiftning som fångade ljuset, som om den bar på en hemlighet.

Helena arbetade ensam, driven av ett behov hon inte kunde förklara. Hennes händer rörde sig vant över den glödande pipan, vridandes och blåst tills glaset gav efter och formades. Bubblorna var aldrig identiska; vissa skimrade som regnbågar, andra var nästan osynliga mot ljuset. Det gick rykten om att dessa bubblor kunde bära med sig minnen.

En kväll knackade en främling på dörren. En man i mörk kappa, med ögon som bar tyngden av ett liv han knappt kunde bära.
”Jag hörde att du kan fånga det som är förlorat,” sa han.

Helena tittade på honom, på de spruckna händerna som krampaktigt höll något osynligt vid bröstet. Hon sa ingenting, bara tände elden och började arbeta. Bubblan hon skapade var annorlunda. Den skimrade inte som de andra, utan pulserade mjukt, som ett hjärtslag. När hon höll upp den mot mannen såg han något inuti – en kvinna som log, vars skratt tycktes vibrera genom rummet.

Mannen föll på knä, tårarna flödade fritt. ”Hur… hur kunde du?” viskade han.

”Jag fångar inget förlorat,” sa Helena tyst. ”Jag bara hjälper människor att se vad de redan bär inom sig.”

Han tog emot bubblan som om den vore gjord av luft, men när han gick därifrån höll han den som den tyngsta av skatter.

När dörren slog igen, satt Helena kvar i mörkret. Hon tittade på sina egna händer och undrade tyst om hon någonsin skulle våga blåsa en bubbla för sig själv.