Nämen, vem är det där? Kul att se sig själv i aktion. Det är från när vi sprang Stadsfestloppet för ett par veckor sedan.
För att bli bättre som löpare måste man utmana sig själv. Det går inte att springa samma runda några gånger i veckan på samma tid och tro att man ska bli snabbare. Är man nöjd med det så är det givetvis inget fel i det men har man ambitionen att bli snabbare måste man göra saker som kroppen inte förväntar sig. Intervaller, tempo, distans osv.
För att bli bättre som löpare måste man utmana sig själv. Det går inte att springa samma runda några gånger i veckan på samma tid och tro att man ska bli snabbare. Är man nöjd med det så är det givetvis inget fel i det men har man ambitionen att bli snabbare måste man göra saker som kroppen inte förväntar sig. Intervaller, tempo, distans osv.
Idag var jag seg och hade ingen lust att träna alls. Allt som jag brukar göra kändes bara blaha. Men Rickard kom med förslaget att cykla till samhället som ligger 8,8 km bort, springa några varv i skogen där och sen cykla hem. Spåret där är 1,3km långt. Vi trodde att det var bara 7 kilometer så vi pratade om att jag skulle fixa det på en timme. Cyklingen dit tog 21 minuter. Att springa efter att ha cyklat så långt är en ren plåga för andningen är inte i fas och det tar ett tag att komma in i andningen. Först på sista varvet (skulle springa 3 på 20) kunde jag andas så som jag ville. Det kändes som att jag sprang riktigt sakta men när jag mätt rundan visade det sig att jag ändå sprang i snabbare tempo än mitt distanstempo, 5,02min/km. Det tog rätt lång tid att cykla hem, 25 minuter och jag var jättetrött. Men känslan när jag kom hem och plågat mig genom passet är oslagbart.
Ett sånt här pass är jättebra för att inte kroppen ska gå in i det här stadiet som jag beskriver ovan. Jag har aldrig kört det här så jag chockade mig själv lite vilket är riktigt bra för framtiden och för att jag ska fortsätta förbättra mig.
