Jag funderar ibland på var jag skulle vara om jag inte var fotbollsdomare. Om jag skulle vara den soffpotatis som jag var innan jag började döma, eller om jag ändå skulle ha kommit igång med träning. Inget fel i att vara det, soffpotatis alltså, alla vill inte träna och det är också okej. Jag tror inte att jag hade tränat, jo pilates hade jag nog tränat eftersom att jag började med det innan jag började döma fotboll. Men löpning tror jag inte att jag pysslat med. Men vem vet, det här är något som jag aldrig kommer få reda på.
Träning ger mig:
– endorfiner, jag blir piggare och gladare.
– styrka i vardagen.
– inspiration och motivation till att fortsätta träna.
– en vilja att äta bra mat.
En väldigt suddig löpbandsselfie. Det var verkligen inte optimal uppladdning inför kvällens mil på löpbandet, pannkakslunch och resterna från gårdagens kladdkaka till mellanmål. Mycket grädde och mjölk fungerar verkligen inte för mig att springa på. Men jag tog mig igenom en mil, i sakta mak, 800 meter gick jag då jag kom ur rytmen eftersom Ida ville ha hjälp med lite allt möjligt. Notetoself- spring inte när jag är ensam hemma och Ida vill vara med. En annan orsak till att det gick segt var att jag tog en tupplur och gick i princip direkt från sängen till löpbandet. Nu är det gjort iallafall, vi har ätit lite och jag tänkte pyssla lite med dockskåpet. Om jag orkar resa på mig vill säga.
