Om 2018 var ett år där jag verkligen kom framåt i min träning så har 2019 varit lite tvärtom. Jag har fått kämpa med löpningen men det är inte ett dugg konstigt. Att vänja kroppen att springa på lågt kolhydratintag tar sin lilla tid och jag har velat slita mitt hår. Ett tag kändes det som att min kostomställning förstörde precis allt. Varje pass var en pina. Gjorde ett avbrott under sommaren med kosten och började käka kolhydrater och allt det där som jag vet att magen inte gillar. Vad hände då: jag mådde pyton. Så när jag i september drog på mig en skada kände jag att jag skulle passa på att göra min kostomställning till keto igen. Den här gången gjorde jag en mjukare omställning och upplevde att det fungerade bättre.
Årets träningskompisar är Rickard. Marcus och Sofia. Undrar om 2020 kan bli året när vi återupptar våra morgonintervaller. Det var ju så jag och Sofia lärde känna varandra. Tidiga träningspass på morgnarna som jag saknar.
Jag, Rickard och Alexander sprang på banan vid parkourparken i stan. Hur kul som helst ju. Något att göra mer framöver.
Jag har suttit och läst min träningskategori här på bloggen och hjälp alltså. Jag har verkligen minne som en guldfisk. Jag tycker att jag är trött nu men av min text att döma var jag ännu tröttare i våras och mådde inte alls bra. Milsvid skillnad ju även om det inte alltid känns så.
- Jag och Rickard har kört ett gäng pass tilsammans. Hårda intervaller på bana till exempel.
- Jag testade att köra body pump före mitt corefusion-pass. Funkade klockrent. 🙂
- Jag har lett pass, både här där jag bor och så min pilateskurs på Mjölby Hälsocenter. Grymt glad över fortsättning på båda ställena.
- Öppet hus på World Class där jag testade grit cardio och cxwrx. Superbra träning men jag har inte fått till så många pass som jag velat av just grit cardio och cxwrx.
- Jag dömde en match i pojkar 17 och efter det sågs jag och Sofia för spinning. Långa tröskelintervaller körde vi och jag skulle agera mental support.
- Jag testade grit strength i början på året tillsammans med Rickard men blev så besviken på instruktören. Vissa har verkligen inte förmåga att få nya att känna sig välkomna.
- Samma vecka som jag skulle springa löptestet var jag ute och sprang med Sofia och Rickard. Det var ett sånt där pass som var ren pina där jag bara ville gråta men jag kämpade mig igenom passet och känslan efteråt var också blaha. Jag mådde så dåligt och var så rädd och nervös inför löptestet. Jag sprang dock igenom löptestet som ingenting vilket jag blev så glad över då jag alltid fått kämpa med just löptestet.
Tävlingar i år då? Hur gick det med det? Jag har sprungit tre lopp i år: Byrundan i Gamleby, 4 km, Victorialoppet 9 km och så Jätten Bule-löpet, fem kilometer. Rent prestationsmässigt har det inte varit några bra lopp. Byrundan hade jag ganska nyligen börjat äta kolisar igen men segheten efter tiden utan kolisar hade inte försvunnit. Victorialoppet gick dåligt för jag tryckte i mig typ 2 hekto godis på vägen ner. Dålig idé…. När jag sprang Jätten Bule-löpet hade jag ganska nyligen kunnat komma igång från min skada = dålig form och absolut sämsta tiden någonsin.
Det här inlägget la jag upp i bloggen i början av året. Det roliga är att jag skulle beskriva det på exakt samma sätt idag…. Hatar tempoträning….. 🤢😖😫
Visst låter det som ett tufft år träningsmässigt? Jag är dock glad över att formen känns bättre nu, som otränad går det inte att riva av 45 intervaller på löpbandet i höga farter till exempel. Visst får jag slita på vissa pass men så är det ju med träning. Det ska kännas, annars ger det ju ingenting.
