Det satt långt inne men till slut fick jag ändå komma till vårdcentralen. Det krävdes att jag bröt ihop i telefon när jag pratade med sköterskan. På sätt och vis kan jag förstå att de inte prioriterade mig med tanke på att farliga orsaker till mitt mående ändå retts ut på akuten. Men det är nog lite det där att ändå få bli lyssnad på och tagen på allvar. Huruvida de kan göra så mycket eller inte spelar nog ändå inte så stor roll i slutändan. Det viktiga är att någon lyssnar.
Mest sannolikt är det ett virus på balansnerven som kommer gå över av sig själv. Huvudvärken bör dock kollas upp och det har jag tid för på måndag. Läkaren skrev också ett sjukintyg åt mig ifall jag behöver vara mer sjukskriven.
Jag tror inte att det kommer hjälpa mig med mer vila så jag och Rickard tog en promenad i skogen. Det är inget roligt eller härligt men kändes nödvändigt att få till.