Månad: maj 2025

Så vet jag faktiskt inte vad jag skulle rösta på. Det röda blocket med socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet i spetsen? Nej tack. Men det är inte mycket bättre på den blå sidan med Ulf Kristersson som leder stafettpinnen. Jag får ont i magen när jag tänker på samhällets alla problem. Det är så mycket som inte fungerar – och som inte har gjort det på länge. Välfärden blöder och människor sliter ut sig inom vård, skola och omsorg. Hur många barn är det inte som växer upp utan det stöd de behöver. Köerna till BUP är årslånga. Äldre känner sig övergivna. Och samtidigt lägger politikerna fokus – och miljarder – på annat. Det är grön omställning och kriget i Ukraina med mera. Där verkar det finnas hur mycket pengar som helst.

Jag saknar politiker som kan hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Som förstår att man inte bygger ett hållbart samhälle genom att blunda för de problem som vi själva har. Det finns stora problem i samhället och det blir ju inte bättre. Tvärtom blir det bara sämre och sämre för varje år.

Jag skulle vilja se mod i politiken, någon som vågar tala klarspråk om hur illa det faktiskt är – och vad som krävs för att vända det. Någon som inte räds att säga: vi har prioriterat fel. För det har vi. Jag vill se politiker som sätter människan först. Inte i slogans, utan i handling. Som bygger från grunden – trygg skola, stark vård, värdig omsorg. Som vågar prata om långsiktighet, inte bara nästa mandatperiod. Jag vill se investeringar i människor, inte bara i teknik och betong. Jag vill se respekt för de som får samhället att fungera varje dag – läraren, undersköterskan, socialsekreteraren – och ge dem förutsättningar att faktiskt göra sitt jobb.

Jag vill också se en politik som inte fastnar i gamla hjulspår. Som inte bara drivs av ideologi, utan av lyhördhet och kontakt med verkligheten. Någon som kan lyssna och samarbeta. Någon som förstår att framtidens Sverige inte byggs med gamla lösningar.

Så om det var val idag – nej, jag vet inte exakt vad jag skulle rösta på. Det är svårt för alla partier har något som jag inte kan stå för. Något som skaver och något som krockar med min värdegrund. Men jag vet vad jag önskar. Ansvar och någon som vågar ta de obekväma besluten. För den lilla människan, det är nämligen alltid den lilla människan som hamnar i kläm.

Idag har jag burit med mig en fråga, egentligen ingen ny fråga men en viktig sådan som kommer över mig ibland. Jag ställde frågan till ChatGPT:

Om det nu finns en Gud. Varför låter han så många ha det så svårt?

Svaret jag fick var väldigt intressant. En del nytt och en del annat som jag nosat på genom åren. Ett av styckena tänkte jag reflektera lite mer kring. Hoppas att du vill läsa.

Fri vilja och konsekvenser

Vissa menar att Gud har gett människor fri vilja, vilket innebär att vi kan orsaka lidande för oss själva och andra. Men det innebär också att världen blir oförutsägbar, och vissa drabbas hårdare än andra – inte för att de ”förtjänar” det, utan som en följd av hur världen fungerar.

2. En trasig värld

I vissa religiösa traditioner ses världen som ”fallen” – skadad, ofullständig, eller skild från Guds fullkomliga vilja. Det innebär att orättvisor och lidande finns, inte för att Gud vill det, utan för att världen inte är som den borde vara. Gud lider med oss, snarare än orsakar lidandet.

3. Utveckling och prövning

En annan syn är att lidande ibland kan leda till växt, insikt eller medkänsla – att vissa människor, trots sina svårigheter, utvecklar djupare förståelse eller styrka. Men det är en farlig tanke att använda för att ”förklara bort” lidande – särskilt när det handlar om orättvisor, trauma eller systematiskt utanförskap.

4. Orättvis fördelning – och vårt ansvar

En mer jordnära tolkning är att Gud inte styr varje detalj i våra liv, utan istället lagt ansvaret på oss att skapa rättvisa, hjälpa varandra och bygga samhällen där färre faller igenom. Då är frågan inte bara varför Gud tillåter lidande – utan varför människor gör det.

Det sista stycket tänkte jag reflektera lite mera kring. Frågan ”hur kan det få vara så här? Jag tänker på de där människorna jag mött som alltid kämpar. Som aldrig riktigt får fotfäste. De som gång på gång missar jobbet, hamnar i trasiga relationer, känner sig osedda, otillräckliga. Det gör ont att se. Och ännu mer att inte förstå varför.

Om Gud nu finns – varför hjälper han inte till? Varför lägger han inte sin hand över just dem, just där? Men när jag funderade på det här så fick jag en annan tanke. En som inte riktigt förklarar lidandet, men som kanske förskjuter perspektivet lite. Det är kanske inte meningen att Gud ska detaljstyra allt som händer? Det är kanske vi människor som fått förtroendet att ta hand om varandra?

Det är så lätt att tänka att det är Gud som tillåter allt ont som sker. Men ibland undrar jag om det inte är mer träffande att fråga: Varför tillåter vi det? Varför accepterar vi samhällen där vissa alltid faller igenom? Varför går vi förbi utan att fråga hur någon egentligen mår? Varför är det så svårt att bry sig – på riktigt?

Det här är inte en anklagelse. Det är bara en stilla tanke. Kanske är det vi som ska vara svaret på de där bönerna som ropas ut i ensamhet och med känslan av ”finns Gud?” ”Hör han mig ens”? Inte som hjältar eller frälsare, men som människor som vågar se varandra. Vara varandras hjälp.