Häromveckan så diskuterade jag och en person det här med att ha höga förväntningar på andra. Jag sa då att jag inte är säker på att jag kan leva upp till dessa höga förväntningar som jag vet att andra har på mig i alla lägen. Är det rimligt att ha höga förväntningar eller gör det bara att pressen på att prestera blir större?
Det här samtalet fick mig att reflektera lite. För visst är det så att förväntningar kan fungera som en positiv drivkraft. De kan sporra mig att växa och att våga ta mig an utmaningar som jag kanske hade undvikit. Förväntningar kan dock bli orimligt höga – vare sig de kommer utifrån eller från mig själv. Det är så lätt att pressen då blir för överväldigande istället för motiverande. Tänker på alla dessa gånger när jag fått chansen på en högre nivå. Då har jag inte lyckats leva upp till mina egna förväntningar och det blev platt fall istället.
Jag tror att det handlar om balans och att det inte är fel att ställa krav eller ha ambitioner, men det måste finnas utrymme för att vara människa också. För att misslyckas ibland och för att faktiskt inte alltid vara på topp. När förväntningar bli en måttstock för ens värde, snarare än en hjälp på vägen, då tror jag att det tappas något viktigt.
Kanske är det där som man måste våga börja, att prata om begränsningar. Att man är ärlig när man verkligen inte orkar eller när man känner sig otillräcklig. Eller när man helt enkelt inte vill leva upp till någon annans bild av hur man är. Det måste alltid finnas plats för förståelse och för empati och för att det inte alltid blir rätt. Trots att man hade de bästa intentionerna och verkligen bara ville göra rätt.
Hur går dina tankar? Har du känt dig tyngd av andras förväntningar – eller kanske av dina egna? Eller är du helt chill och inte bryr dig så mycket?