En vanlig tanke idag är det att när någon känner sig illa bemött så är det den personen som ska göra förändringar som leder till en bättre situation. Man tänker då att man ska arbeta med sina egna reaktioner, sin attityd eller hur man pratar för att hantera sin situation. Att inte vara så känslig…. Men tänk om det är så att den andre personen faktiskt bara är dum, är det då fortfarande jag som ska ändra mitt sätt att reagera? Jag tycker att det är ett bakvänt sätt att tänka. Sparka på den som ligger medan den andre kan fortsätta med sitt ocharmiga sätt.
Kommunikation är ingen monolog, man är alltid två i ett samtal. Den som upplever sig illa bemött kan kanske behöva reflektera över sina reaktioner men det är precis lika viktigt för den andre att fundera över hur ord och sätt att prata påverkar. I ett samtal är det viktigt med en respektfull ton där båda lyssnar och anpassar sig.
Jag tycker inte att det alltid är den person som känner sig illa bemött som bär det största ansvaret för förändring. Vi har väl alla de där personerna i vår omgivning som faktiskt behandlar andra både dåligt och utan respekt. Den personen behöver helt klart reflektera över sitt sätt att vara. Att ha en jobbig hemsituation är ingen ursäkt för att bete sig illa mot sina kollegor på jobbet exempelvis.
Alla kan ha en dålig dag men det ursäktar absolut inte ett dåligt bemötande. Tänker på alla gånger jag har haft det tufft, inte har jag låtit det gå ut över kollegor. Där tycker jag att vi alla har ett ansvar. Bemöt andra som du själv vill bli bemött är mitt motto. Sen är jag såklart inte perfekt vad gäller att ibland prata först och tänka sen men jag försöker alltid att inte vara elak. Oavsett min dagsform.
