Månad: november 2019

Har jag berättat för dig….

Publicerad den av Hannas krypin
… att jag ska hålla en föreläsning på jobbet om palliativ vård? Så jag håller på och läser det nationella vårdprogrammet för palliativ vård som Cancercentrum tagt fram från pärm till pärm. (Eller inte precis just nu för det här inlägget är tidsinställt så när du läser det är jag på jobbet) Jag och chefen bestämde en timme som jag ska föreläsa och att fylla den timmen kommer nog inte bli några problem. Först trodde jag att det skulle bli svårt men nu när jag sitter med vårdprogrammet känner jag att jag måste begränsa mig istället. Börjar se fram mot det även om jag samtidigt är nervös över det. Vill inte på föreläsningen läsa innantill….
 

En tripp till Ullared

Publicerad den av Hannas krypin
 

Godmorgon, jag är så trött och mosig i huvudet, måste komma i säng på kvällarna! Det här håller inte… Jag har egentligen inte tid att sitta här då jag måste plugga men tänkte iallafall uppdatera bloggen lite snabbt ändå. Igår morse åkte jag och M ner til Ullared och Gekås. Samtalsämnena avlöste varandra och vi var inte tysta många minuter. Hur trevligt som helst!
I teorin har jag fattat att Nocco är katastrof för mig. Nu ska jag bara få in det i huvudet praktiskt också. Jag mådde så dåligt efter att ha druckit en på vägen ner till Ullared. Suck alltså… En rolig grej som hände var att gps:n lurade in oss i skogen så det tog betydligt längre tid än vad vi tänkt oss. Men det var ju trevligt att få lite sightseeing i de småländska skogarna…
Jag ville så gärna ha ett sånt här diadem och jag tycker de är så fina men nä, det är inte jag så det blev inget köp. Istället blev det en scrunchie och en stor påse med snoddar.
Lunchen blev hamburgare med en massa goda tillbehör. Kom på att coleslaw:n inte är helt keto men äsch. Nya tag idag.
Det fanns väldigt mycket bra som jag blev så sugen på att ta med mig hem. Försökta tänka behöversaker och inte villhöversaker. Jag lyckades delvis. Min uppfattning är att mycket är billigare än hemma medan annat kostar lika mycket. Vad ska du göra idag?
 

Fem fakta om mig

Publicerad den av Hannas krypin
– Jag är nog den sista personen som inte har tittat på Game of thrones. Jag har inte ens sett någon minut här och där. Jag kommer inte se serien heller då de åtta säsongerna kommer ta flera år för mig att titta igenom….
– Något jag ibland funderar över är om det verkligen är normalt att alltid känna sig så trött. Om det är människan förunnat att alltid vara trött och att det är ”normalläget”. Ser nu när jag skriver att det kanske låter lite konstigt men kan iallafall inte låta bli att fundera. Är det den stress och press och allt man måste göra som gör att kroppen alltid är trött? Hur kan man jobba så att man inte blir så sådär galet trött. Jag har inga svar, skrev egentligen bara ner mina tankar.
– Ett ord jag ofta använder är absolut. Om en boende ber mig om hjälp med något så svarar jag ofta absolut. Eller såklart.
– Att jag ofta stör mig på människor som går mitt i vägen på parkeringsplatser. Problemet är bara att jag gör exakt samma saker själv. Jag läste att man stör sig på egenskaper hos andra som är mest likt sig själv.
– Jag kan bli grön av avund när jag läser om andra människors födelsedagsfiranden och hur de har många människor i sin närhet som hittar på överraskningsfester och allt vad det kan vara. Jag har inte det kontaktnätet. Jag menar, min trettioårsdag blev en enda stor besvikelse och den taggen sitter fortfarande i såhär snart sex år senare…..

När saker och ting inte fungerar längre

Publicerad den av Hannas krypin
Jag kom hem från jobbet idag superstressad och nervös över om jag skulle hinna med de två uppgifterna som ska vara inne dels imorgon och så den andra på söndag. Men jag fixade lunch och satte mig därefter med uppgifterna och nu kan jag sätta check på båda. Reflektionsuppgiften slutade med ett gäng frågor, får se om det motsvarar lärarens tankar kring uppgiften…. Den andra uppgiften är en webutildning som jag fick besked om direkt är godkänd. Men den var lite jobbig då man bara fick fyra försök på sig att svara på nio frågor. Så, nu kan jag andas igen.
Ibland kommer jag till en punkt när jag inser att saker och ting inte fungerar längre. Men jag måste mala i gamla hjulspår ett tag ända tills botten är nådd liksom. Testa nytt och återgå till gamla vanor och så testa nytt. Till slut fattar mitt huvud att det inte är någon idé att göra det som jag ”vill”. Vissa saker måste jag bara göra. Nu pratar jag inte om psykiskt mående utan just hur vissa saker får mig att må dåligt. Så kände jag kring problemen med min mage och det var det som fick mig att gå all in på keto. Den där känslan av att ha tröttnat på att må halvbra. Idag kom jag till insikt om en annan sak som jag bara måste sluta med, det funkar inte. Jag tänker såklart på nocco. Det är helt galet att tänka på vad jag gör med min stackars kropp. Jag känner i varje cell att kroppen inte mår bra av koffeinet. Jag mår illa och får hjärtklappning. Det är ingen trevlig känsla.
Ett bättre alternativ är att ta tag i mina sömnvanor så jag har energi att göra allt jag vill och måste göra på dagarna.
Kanske att någon känner sig stressad och pressad av mina inlägg om hälsa. Men jag utgår alltid bara från mig själv. Jag har liksom tröttnat på att bara må halvbra, jag vill ha en kropp i balans. Det är min strävan. Sen lägger jag inget i hur andra väljer att leva. Det är deras val. Däremot om någon som mår dåligt blir motiverad att testa en annan väg så blir ingen gladare än jag. Om man känner att man mår bra så finns det ingen anledning att ändra på ett vinnande koncept. Däremot tycker jag att det är konstigt att så många accepterar att må halvbra fysiskt. Jag tänker inte på de som är kroniskt sjuka utan där man känner att det är något som inte är bra och så hittas inga fel. Att man då inte är villig att leka lite detektiv och testa olika saker som kan förbättra ens hälsa. Det har jag svårt att förstå. Men kanske att jag varit likadan om jag inte vetat om det som jag nu vet kring hälsa och hur mycket man kan göra själv.

Allmänna tankar om lite allt möjligt

Publicerad den av Hannas krypin
Jag blev så glad imorse när jag kikade ut genom fönstret och såg att årets första snö har kommit. Som jag har väntat och längtat! Än så länge ligger den kvar och i skrivande stund är både Alex och Ida ute och leker med A. Jag jobbar idag men åkte hem en sväng för att få träffa minas gosbarn en stund och Ida blev alldeles till sig när hon såg mig komma och frågade ”är det riktig snö” och om det är vinter nu. Fyller jag år på vintern blev nästa fråga. Så kul vilken energikick jag fick av mina barn.  Annars är jag helt galet trött och känner inte alls för att åka tillbaka till jobbet. Det här blivit alldeles för lite sömn den här  veckan och mycket att göra. Inte så att jag har stressat men varje dag har varit fullbokad. Längtar efter lite lugnare dagar. 
Jag har tänkt lite allt möjligt den här veckan. Tänkte lista en del av det jag funderat över.
Tex det faktum att jag själv lägger mig att jobba måndag efter två delade turer. Varför gör jag så egentligen? Oavsett delade turer eller inte så är det värsta jag vet att jobba måndagar efter helg. Och så lägger jag mig på det frivilligt. Suck alltså, nästa gång jag lägger schema ska jag bli betydligt noggrannare. Så här kan jag inte hålla på…
– När man ska lista positiva saker, varför är det då alltid lättare att tänka på det som varit mindre bra istället? Kan garantera att om jag skulle lista negativt från veckan så hade den listan blivit betydligt längre…. Varför är det så egentligen? Så fem positiva från veckan:
– Pilatespasset med Julia i veckan.
– Och när vi är inne på pilates så får såklart mitt Mjölbypass vara med också.
–
– ”Fika” med min vän och granne. Fika på ketovis blev en mugg te med kokosolja, massor med prat om både högt och lågt. Är så glad för henne! 💖
– Dömde cup och en av smågrabbarna sa det att ”vi är inte vana med bra domare.” Jag beslutade mig för att ta det som en komplimang. Jag och J delade på åtta matcher som spelades på två planer, fyra matcher var. Det var hur kul som helst men svårt också då dimman sänkte sig över planen = noll sikt.
 
Veckans sämsta är helt klart att jag inte kunnat stå emot Nocco. Jag tycker ju inte ens att det är gott längre. Ändå ska jag tvunget dricka en. Eller två som det blev i onsdags när jag var i Sollentuna.
Veckans knasigaste: Jag var så trött efter fredagens matcher så efter duschen orkade jag inte borsta håret…. Resultatet 👆👆
Ett gäng punkter att vara tacksam över:
  1. Rickard! 💝
  2. Barnen!💝
  3. Mina föräldrar och brorsan! 💝
  4. Att det går bra i skolan.
  5. Att jag har bästa arbetskamraterna.
  6. Att det går bra med keto! Det största problemet just nu är sömnen.

Dagens tips: Träningsglädje och pepp

Publicerad den av Hannas krypin
Idag tänkte jag att vi skulle prata om hur bra jag tycker att den här låten är och vilken härlig  träningspepp den ger. Jag blir alltid glad när jag hör den! Beaten gör mig peppad att köra. Det är liksom helt omöjligt att sitta still.
Något som jag tror gör mig fortsatt motiverad till att träna och röra på mig är den där glädjen som jag alltid känner efter ett pass. Särskilt i september när jag hade så mycket soffläge kände jag skillnaden ännu mer mellan att röra på mig och inte röra på mig. Bara det är en motivationsboost och får mig att inte vilja skippa pass.
Så ett par tips för träningsmotivation:
– det blir så mycket roligare att träna med peppande musik. Inte pilates dock, då vill jag vara här och nu och inte ha en massa distraherande musik i bakgrunden.
– hitta din inre motivation, tex att få en stark kropp som orkar i vardagen. Det ska komma i från dig och inte för att andra tycker si och så.
– ett tips som jag tror att jag inte skrivit förut är att öka din självkänsla. Att bli bra på att peppa och pusha dig själv.
Men hur hittar man träningsglädje då om man tycker att träning är typ det värsta man kan göra? Alltså jag har ju verkligen varit där. Jag har varit soffpotatis deluxe. Jag var ju tvungen att börja träna när jag började döma fotboll. Jag tänker lite att hur tråkigt och jobbigt det än är, bit ihop för till slut kommer det komma en dag då du istället inte kan vara utan träningen. Hur jobbiga en del pass än må vara och hur mycket jag än vill ge upp just under passen så kan jag inte vara utan det. Det blir som ett positivt beroende.
Tänkte avsluta inlägget dela ett citat som jag stötte på: ”En sak med träning är att man inte får tid till träning utan det är något som man tar sig tid till.”

Jag äter för lite fett!

Publicerad den av Hannas krypin
Nästa vecka har jag ätit keto i två månader, men vem räknar…. På resans gång har jag hittat några nya källor till inspiration, välmående och infallsvinklar. Jag har till exempel ett gäng ketobloggar som jag nu följer med stort intresse. Tex: Pernilla, Annelie (som tyvärr inte uppdaterar så jätteofta) och Vägen till 65. (Martina vet du ju redan.) Jag tänkte dela med mig av några lärdomar som jag fått den här veckan.
  • Ju mer protein jag äter, desto mer fett måste jag tillsätta i maten för att komma upp till 80% E. Bilden nedan är en printscreen från Vägen till 65 där man på ett enkelt sätt kan leka med fett, kolhydrater och protein för att kolla vilka mängder man kan äta för att komma upp 80% fett. Man brukar säga en handflata protein  otillagat och jag får nog i mig mer.
 
  • Fettet är det viktiga och jag har känslan av att jag äter för lite fett. Skulle behöva börja räkna. Nu menar jag INTE räkna kalorier utan ta reda på ordentligt var jag ligger energimässigt.
  • Att c-vitamin är askorbinsyra visste jag. Det jag däremot inte tänkt på är att askorbinsyra säljs bland kryddorna på ICA = Behöver inte köpa dyrt från hälsokosten och då sparar jag pengar.
  • Jag behöver lära mig mer om vilka matvaror som är naturligt feta för att inte hamna i ”jag äter bara smör-träsket”. Jag har börjat köpa avokado igen och det är ett bra sätt att få upp fettintaget
  • En annan lärdom är att vid ”panik” om vad jag ska äta så är ett bra sätt att tänka att om summan av protein och kolhydrater tillsammans är mindre än fettinnehållet så är det okej ”ketomat”. Inte jämt såklart men när det händer saker som man inte är förberedd på.
Något som jag påminner mig själv om ofta är att ingen är 100% hela tiden, avsteg kan hända. Är kosten bra kanske sömnen inte är bra och så vidare. Det bästa man kan göra är att hela tiden försöka och göra sitt bästa. Om man tycker att man faller så får man tänka ”nu hände det här” och sedan ta nya tag. Det är ju det bästa, man kan alltid fundera över varför en sak hände och sedan försöka göra annorlunda nästa gång.
Något som jag känner vore bra för min egen del är att börja tracka sömn och mående, för att se vad jag kan göra annorlunda för att må ännu bättre. Ett mål jag uppnått är ju en gladare mage, vilket var precis det jag ville med keto. Jag vet redan att jag sover lite för lite och det ”måste” nästan vara nästa grej att få ordning på.
Tja, lite tankar från mig så här på fredagseftermiddagen. Hoppas att jag inte tråkat ut dig alldeles. 😛

Flashbacks till en lärorik men tuff tid

Publicerad den av Hannas krypin
Våren 2014 blev jag klar specialist inom palliativ vård och avancerad omvårdnad. Genom att jag prenumerade på Svenskt palliativt nätverk kom jag i kontakt med en kurs på Linnéuniversitet: fenomen i palliativ vård. Den här kursen var egentligen för sjuksyrror som ska doktorera inom palliativ vård. Det uppfattade dock inte jag när jag sökte kursen och ansökte och kom faktiskt in. På hösten började då ett halvår av hårt jobb, i studieväg det svåraste jag någonsin gjort. Så pass svårt att jag under den hösten drabbades av sjukdomar för att jag var så stressad. Men till slut blev mitt arbete klart efter sisådär åtta revideringar av mitt arbete. Jag skrev om närhet och närhetens betydelse i palliativ vård.
Så här såg det ut majoriteten av dagarna, läsa, läsa, läsa. Majoriteten av texterna (vetenskapliga artiklar) var på engelska och bara det var en utmaning i sig. Så här skrev jag strax innan jag skickade in arbetet i februari 2015:
”Så här tänker jag om närhet i palliativ vård. Att den består av fyra olika komponenter. Nu har jag bara en fråga kvar att svara på och sen ska jag korrekturläsa mitt arbete. Närhet relaterat till palliativ vårdfilosofi har jag fastnat i, men klurar jag bara lite till ska jag nog få till det också.
Jag börjar se slutet nu, eller början beroende på hur man ser det. Det här arbetet känns bara som en början i min strävan efter att lära mig mer om palliativ vård och att kunna ge en bättre omvårdnad, inte bara fysiskt utan även de andra bitarna också.”
Mina slutsatser kring arbetet extremt kortfattat. Ska se om jag kan hitta arbetet, vore roligt att läsa det nu och se vad jag får för nya tankar.
 

Närträff och pilates

Publicerad den av Hannas krypin
Igår var jag i Sollentuna för att förkovra mig i rehabilitering och återhämtning. Vi fick lyssna på en föreläsare som berättade om sitt jobb som case manager (lite spindeln i nätet , samordnare kan man man säga) på en psykosmottagning i Stockholm och det lät som ett otroligt spännande jobb. 
Efter närträffen hade jag bokat in pilates med Julia. Det var först klockan åtta på kvällen så jag hade lite tid att spendera innan det var dags. Först skulle jag ju hitta till studion över huvudet taget. Det blev några varv fram och tillbaka då gps:en tyckte jag skulle köra på en väg som var avstängd. Just det var i en tunnel med där jag tappade mottagningen så rutten kunde inte göras om heller. Men till slut så kom jag fram. Nästa problem var ju att fickparkera. Det är inte min starka sida så det var ju tur att jag hade gått om tid på mig. I väntan på min klass så satt jag och läste om rehabilitering och fick en massa intressanta tankar kring om man kan ta med sig en del av tankarna kring återhämtning och rehabiltering till äldrevården. Funderade även på hur det skulle kunna se ut och vilka svårigheter som finns.
Julia hade en kund innan så medan jag satt och läst lite fylldes jag ännu mer av en längtan att kunna bygga upp ett företag kring pilates och få göra det på heltid. Jag ska inte ge upp om min dröm! Julia körde en klass med mig och visst kändes det efteråt att musklerna verkligen jobbat. Eftersom att jag är så ovan apparaterna blir det mycket att bekanta sig med övningarna och känna på apparaterna. Jag fick lära mig lite tricks kring en av övingarna på matta som jag känner att jag vill hitta det där lilla extra i. Hur bra som helst och så gjorde vi ett gäng nya övningar. Det var bara så bra även om jag känner mig lite lost. Vill dit igen men nu kommer det tröja ett tag innan nästa gång.

Mer om mig

Publicerad den av Hannas krypin

Inne hos Yela hittade jag en  ”Get to know me” lista och jag tänkte att det är ju perfekt att svara på så här en onsdag på blogglistornas dag. :-

Vad heter du? Hanna Therese Elisabeth Karlsson
Hur  gammal är du? Jag är snart 36, fyller i november.
Hur lång är du? 164,5 cm
Har du djur? Vi har djur, Samuel har två skäggagamer som heter Saga och Maja.
Var bor du? I Linköpingstrakten.
Vem bor du med? Rickard som jag varit gift med sedan 2005.
Bor du i lägenhet eller hus? Radhus med trädgård på både fram och baksida.
Vad lyssnar du på för musik? Jag är allätare och lyssar på det mesta.
Är du morgon- eller kvällsmänniska? Jag är mest morgonmänniska faktiskt. Hur härlgt är det inte att sitta i köket med en mugg te, tända ljus och bara fokusera på Hannatid.
Vad har du för intressen? Pilates, träning och döma fotboll. Men när jag har tid så läser jag gärna böcker och precis som med musik så gillar jag många olika stilar.
Vad brinner du för? Träning och familjen.
Är du troende? Yes, jag är kristen och uppvuxen i en kristen familj.
En favorit quote:  Jag kommer inte på någon just nu! Eller jo förresten, den här nedan. Jag tappar alltid räkningen om jag samtidigt ger instruktioner till deltagarna på mina pass.
Favoritårstid? Jag tycker att alla årstider har sin charm. Men jag tycker mest om våren, då den underbara sommaren fortfarande ligger framför.
Favoritfärg? Vitt, dock så är det opraktiskt men vitt är verkligen fräscht och snyggt.
Favoritaffär? Där det finns snygga träningskläder….. Nej skämt åsido. Jag har ingen favoritaffär.
Favoritskor? Jag har ett gäng stövlar som jag verkligen gillar. Nackdelen är att det här höga klackar och jag har så svårt för klackar nu för tiden.

Vad är det viktigaste i ditt liv? Familjen!
Nämn tre saker du inte tycker om? Människor som är falska och visar först en sida och sedan en annan. De som vänder kappan efter vinden och som aldrig kan stå för sin åsikt
Har du några fobier? Höjder, jag är galet rädd för höjder.
Vad är ditt drömjobb?Jobba med träning och hälsa.

Nämn två bra serier? Jag tittar inte på serier men en serie jag faktiskt sett är 13 reasons why.

Vad gillar du för filmer? Jag gillar filmer som gör mig glad. Romantiska komedier och typisk feelgood.

Vad har du för klädstil? Hehe, mest går jag i träningskläder men i min garderob hittar man blommiga klänningar, romantiska klänningar och mycket spets.
Vad handlar din blogg om? Min vardag som trebarnsmamma men mest träning och pilates.
Vilka är dina mål med bloggen? Att fler ska upptäcka pilates och den fantastiska träningsform som det är. Och att inspirera och sprida träningsglädje.
Meningen med ditt bloggnamn är…? Inget särskilt egentligen. Jag blev kallad för fialotta som barn av mamma och sen dess har det hängt med.
Varför skaffade du en blogg?För att jag ville skriva om mode och bli modebloggare. Dock så bytte jag spår till träning och hälsa som är mycket mer ”jag”.
Gillar du att vara bakom eller framför kameran? Jag gllar att vara både framför och bakom kameran. Men det beror också på vad jag ska göra. Minns när jag skulle ta studentbilderna i en studio i stan. Jag kände mig så sjukt obekväm och det syns på en del av bilderna.
När startade du din blogg? 17 mars 2007….