Dag: 26 april 2025

Jag tänkte ta den här lördagen och dela ett inlägg från Ann-Cathrine Engwall. Jag hyser stort förtroende för hennes kunnande eftersom hon har både utbildning och erfarenhet inom just läkemedel och hur immunförsvaret fungerar. Det finns dock ett stycke i hennes text som jag inte alls håller med om. Jag har markerat det i kursivt. Min tanke kring det kommer längre ner i inlägget.

Att behandla ett stort antal individer förebyggande med läkemedel för att rädda en mindre andel personer från att eventuellt drabbas av t ex hjärtinfarkter eller stroke har blivit det nya normala inom skolmedicinen. Samma principer gäller även för förebyggande vaccinering där man påstår att man på så sätt skyddar de sköra ifrån att överhuvudatget bli smittade, svårt sjuka och att risken att dö minskar. Man har tydligt annonserat ett skifte inom vården att gå ifrån att behandla sjukdom till att försöka förhindra sjukdom då man fått för sig att det minskar resursbehovet. Ett skifte ifrån det individuella bemötandet av patienten till ett mer populationsmässigt generaliserande perspektiv där alla patienter skall bedömas likvärdigt efter symtom och hur olika mätvärden hamnar inom standardiserade intervall.

Är detta verkligen en bra utveckling? Min logiska slutledning är att detta är fel väg att gå då det kommer orsaka mer problem än det löser. När det gäller t ex läkemedel för att kontrollera blodtryck, blodfett och blodsocker så är det väldigt vanligt att man som patient utsätts för starka påtryckningar att börja medicinera eftersom teorin är att man måste komma upp i en tillräckligt stor användning i populationen för att man skall se någon större skyddseffekt. Jag insåg att detta var fel redan när jag var en av de som blev inbjudna till AstraZeneca i Mölndahl inom NNDD (National Network of Drug Development) där vi blev presenterade för de kliniska prövningar som pågick för statiner. Jag bestämde mig där och då efter de data som presenterades att till varje pris undvika medicinering med något av dessa läkemedel. När det gäller massvaccineringen mot luftvägsvirus så är det samma princip som gäller och det är tydligt med avseende på relevanta data att strategin är direkt kontraproduktiv. Vaccinskyddet blir mer kortvarigt och snabbare ineffektivt för de personer som faktiskt behöver skyddas eftersom en högre vaccinationsgrad leder till ett högre evolutionärt tryck som gynnar vaccinresistenta virusstammar att sprida sig i populationen.

Att behandla ett stort antal individer där en majoritet inte har någon större nytta av behandlingen för att minska risken för det relativt fåtal som kan ha nytta av det innebär ju också att man utsätter ett stort antal individer för biverkningsrisker som faktiskt är onödiga och kan påverka deras mående och hälsa på ett negativt sätt. Det kan låta bra att vi skall vara solidariska mot de som har en större risk för att drabbas men är det verkligen optimalt ur ett folkhälsoperspektiv att ägna sig åt överbehandling? Jag har personligen noterat att användningen av dessa preventiva långtidsbehandlingar i sin tur lett till biverkningar hos många som måste behandlas med andra läkemedel osv och till slut så fyller antalet läkemedelsbehandlingar flera sidor för utan att någon ser på helheten. Många av dessa kraftigt medicinerade patienter upplever också att de inte mår lika bra som de gjort tidigare och att livskvaliteten har försämrats.

Personligen så anser jag att man bör lägga mer energi på en mer individuell risk/nytta bedömning med varje läkemedelsbehandling för att optimera situationen för varje patient. Vi är alla olika och de förutsättningar som gäller och fungerar för en patient i t ex 65-70-års åldern kan se helt olika ut för en annan i samma ålder beroende på levnadsförhållanden och andra faktorer som kön. Det är en multifaktoriell analys man bör göra och detta kanske kan bli lättare med hjälp av en objektiv AI, dvs utan biast, framöver. Devisen att man sparar resurser att inte djupanalysera varje patient utan att utgå ifrån att det är bra att behandla så många som möjligt med utgångspunkt att vi alla är lika (jämlik vård?) är det främst de som säljer läkemedel som tjänar mest på. När många av de sk stora blockbusters redan fanns på marknaden och behovet av nya läkemedel som kunde kvala in som sk storsäljare skyddade med patent minskade så behövde man vara innovativ inom bigpharma för sin fortsatta existens. Att behandla fler friska individer förebyggande under lång tid är en utmärkt strategi i det syftet liksom att minska användningen av gamla effektiva läkemedel där patenten gått ut. Min gissning är att det i grunden kan vara motivet bakom att man från industrin effektivt lobbat för politisk förändring från behovsrelaterad behandling till preventiv behandling av så stor grupp individer som möjligt med fokus på populationseffekter.

Så till mina tankar kring det kursiverade stycket. Jag håller inte alls med om att vården skulle utgå mer från stora grupper. I varje möte med patienterna ska fokus vara personcentrerat. Vad behöver patienten som jag har framför mig just nu? Hur vill patienten ha sin vård? Vill patienten ha erbjudna behandlingar? Måste man tacka ja till allt som läkarna tycker vore bra. Vad gäller patientens rätt till självbestämmande och autonomi så är den verkligen starkt. Ingen kan komma och tala om för mig vad jag ska göra. Ingen anhörig kan komma och kräva att sin mamma/pappa eller vad det nu kan vara för någon relation har rätt att kräva någon viss typ av insats. Det blir såklart en konflikt när den anhörige vill en sak och patienten en annan. I alla lägen är det patientens beslut, vare sig det handlar om att tacka ja eller nej tilll erbjuden behandling. Det gäller också oavsett vilka konsekvenser det har för den enskilde patienten. Ingen kan tvinga någon till en behandling som man inte vill ha. Undantaget är såklart tvångsvård men det är en helt annan diskussion och under andra premisser.