Ja, den här meningen kom över mig igår kväll. Det är mycket som man kan göra och med teknikens framsteg blir saker som tidigare varit omöjligt möjligt att göra. Ibland känns det som att det gränslösa blivit ett ideal. Tekniken går framåt i rasande tempo. Hinner ens vi själva med?
Att man kan göra en sak, betyder det verkligen att man ska. Jag tänker spontant att det finns en hel del etiska dilemman kring temat. Hur lätt är det inte att ryckas med? Med covidvaccinen och mRNA-tekniken väcktes funderingarna kring vad som mer är möjligt med tekniken. Vilka sjukdomar kan man bota. Jag som aldrig varit för de där vaccinen tänker istället vilken mer skada kan man orsaka.
När allt går så fort är det lätt att bli fartblind. Vilka långsiktiga konsekvenser kan det finnas och vilka problem skapar man på lång sikt. Det behöver såklart inte bli så men jag tycker att det är viktigt att ha med i bakhuvudet. Som det här att alla bankärenden ska göras elektroniskt via bankid. Att förlita sig helt på teknik i vardagen är inte smart. Vad gör man den dagen tekniken ligger nere?
Det här med att genmodifiera, vem bestämmer vilka gener som är önskvärda. Vad händer med synen på människor som inte passar in i den där perfekta mallen? Och så har vi AI, hinner våra lagar och det etiska med det som är möjligt rent tekniskt. Kommer vårt ansvar försvinna när det är datorer som styr?
Oj vad många frågor det blev i det här inlägget. Många frågor och egentligen inte särskilt många svar. Jag tror att vi behöver sakta ner ibland. Inte för att stoppa utvecklingen – det vore varken möjligt eller önskvärt – utan för att hinna ställa de viktiga frågorna. För vem utvecklar vi? På vems bekostnad? Och vad lämnar vi efter oss?
I slutändan handlar det inte om teknikens gränser, med teknik kommer vi alltid att kunna göra mer. Det handlar om våra egna gränser, vår förmåga att säga: ”Här går vi inte vidare, inte än.” För att vi inte vet tillräckligt. För att konsekvenserna är för stora. Eller helt enkelt för att det strider mot vad vi uppfattar som mänskligt.
