Jag fick ett mail från domarcoachen om ett löptesttillfälle på torsdag. Innan jag bestämmer mig för om jag ska springa ville jag testa formen. Men på konstgräsplanen där jag tänkt springa var det fullt med folk. Den här tiden på året kommer jag inte kunna springa på konstgräsplanen på kvällstid. Det är lite synd. Jag fick helt enkelt revidera min plan. Jag sprang upp till spåret och försökte springa så snabbt jag orkade mellan stolparna istället. Mina ben kändes som två betongklumpar och flåset hängde inte alls med. Men det blev ett bra pass. Jag vet inte om det var en bra genomkörare inför ett löptest då jag kände mig så långsam. Men när jag kollade på klockan när jag kom hem så hade jag under sju minuter per kilometer trots att jag gick i vilan och lite mer än vad jag tänkt mig. Så det var kanske inte så sakta ändå. Vi får se hur kroppen känns efter en dags vila från jobbet.
Jag följer Mama på Facebook och fick upp den HÄR artikeln i mitt flöde. Hanna får alltså kritik för att hon enligt följarna ”tränar för mycket”. Min fundering är hur länge det ska dröja innan det blir okej att träna och ta hand om sin kropp. När det blir normen och det normala att vilja vara stark. Vi har alldeles för många hälsoproblem i samhället som är direkt relaterade till livsstilen. Så varför ses det som det eftersträvansvärt att inte ta hand om sig? Särskilt som gravid känns det ännu viktigare att ge sig själv bra förutsättningar att orka. Både med graviditet, förlossning och bebistiden som kräver sitt av både det ena och det andra.