…… Är väl känslan efter mina två pass på barnakuten. Satt i bilen hem och muttrade dels över att jag inte såg något och dels över hur passiv jag känner mig. Det regnade så inte nog med att jag blev bländad av mötande bilar, jag blev också bländad av vattnet i vägbanan. Det gick i sakta mak hem men hem kom jag till slut. Jag brukar alltid vara så framåt och ta för mig men just i det sammanhang jag är i nu på barnakuten så är jag inte bekväm nog för att vara mig själv. Jag peppade mig hela vägen hem. Imorgon är jag ledig så då har jag möjlighet att smälta det jag sett hittills och peppa mig ännu mer till att våga bli den Hanna som jag egentligen är.
Hannas krypin
Min blogg startades i mars 2007 som en vardagsblogg med mycket fokus på mode. För några år sedan började jag fokusera på träning och hälsa ur olika perspektiv. Min stora passion är pilates och min dröm är att ha en egen pilatesstudio. Men jag drömmer också om att plugga till sjuksköterska och det närmsta målet just nu är att plugga till specialistundersköterska inom intensivvård och akutsjukvård. Det ska jag ta tag i nästa höst. Häng med mig här på bloggen genom högt och lågt! Just nu är det mycket fokus på ren omvärldsspaning. Vad händer i vår värld egentligen och vad vill våra politiker? Du kan även följa mig på instagram: @hannafialotta och på Facebook: Hannas Pilates VÄLKOMMEN TILL MIG!
Related Posts
Rivstart på alla sätt och vis….
Fem en fredag vecka 12: Segt
Det tar kanske lite tid att hitta sin plats men om det är en praktik så kanske en handledare skulle kunna vara ett stöd där tänker jag…
Ja, det tänker jag med. Tror det blir bra i slutändan.
Ni ska ha en stor eloge till att ni tar hand om oss människor liten som vuxen som behöver vård, pricka in oss i rätt fack osv. Jag gjorde 13+2 dygn detta år hiten tills med allvarliga saker där jag vid ett tillfälle jag aldrig sett så många blå rockat och gröna (akut teamet stod vid min säng och jobba febrilt) när jag tuppade av och vaknar till när jag hör ljudet ”släpp patienten” där doktorn också släppte min hand och var kopplade fullt av sladdar på hela magen… jag hade varit borta. Att jag föll ur sängen viste jag inte av ens… en doktor hade tydligen satt upp sitt knä för att hålla mig. Ni gör det bra! Tala om prövningar vill jag påstå.
Tack för att du berättar lite om din sjukhusvistelse. jag tycker att det är värdefullt att få input om hur patienten upplever en situation. Tur doktorn var där och kunde hindra dig från att trilla ur. Det har jag gjort några gånger med.