Gårdagen i punktform och min måndag

• Funderat över frasen ”gott nytt tjej-år”. Läste uttrycket häromdagen och min första tanke var att det måste vara något influensiskt hittepå. Men så läste jag kommentarerna i det här inlägget och får kanske tänka om en aning. Fler verkar tänka likadant. Och visst kan jag hålla med om att hösten på många vis är en tid för nystart. Men så pass att man önskar gott nytt tjej-år? Nja, kanske inte, inte för min del iallafall.
• Strukturerat upp en backup-plan att ta till om jag inte träffar ”rätt” patienter sett till fokus på mina inlämningsuppgifter.
• Kört fast i min uppgift ”en natt på akuten”. Mata fakta är inte svårt, jag kör alltid fast på reflektioner och förbättringsförslag.
• Noterat en fästing som satt och käkade så gott från mitt lår. Den var yttepytte liten så är inte helt säker på att det var en fästing. Men jag har inte kliat upp ett sår på benet heller så kan inte ha varit en bloddroppe.
• Funderat över hur jag kunnat få en fästing på mig när jag inte varit ute. Det enda tillfället jag kan komma på att den skulle ha kunnat följa med hem var från fotbollen igår. Men då satt jag på en bänk, vid en fotbollsplan mitt i det lilla samhället. Det finns ingen skog där så långt ögat kan se. Det är lite konstigt det där. Alla tillfällen som jag har haft fästingar på mig är när jag varit antingen mitt i stan eller som igår på fotbollsplan. Om det nu var en fästing alltså.
• Dömt fotboll men konstaterat att om man inte kan springa så är man heller ingen bra domare. Jag hade så fruktansvärt ont i mina höfter under matchen att jag var inte i närheten av att kunna springa snabbt. Ville bara blåsa av och gå därifrån. Hur det kändes efteråt ska vi inte prata om,. Har aldrig haft så ont faktiskt. Imorse tog jag både ipren och panodil och det är en bra kombo, det tar bort smärtan effektivt men det är verkligen inte hållbart i längden. Jag är inte längre övertygad om att det är muskulärt. Precis alla rörelser gjorde ont!

Idag var jag tillbaka på min avdelning igen. Dagen gick ganska fort och när jag kom hem så åkte jag och Rickard på bio och såg After everything. Det är en serie i fem delar och den som går på bio nu är sista delen. Det var ett fint avslut på serien och jag satt med tårar i ögonen vid ett par tillfällen, jag blev så rörd. Men vi började med att gå till HaKePi för att käka kebab. Minns den första gången som jag hängde med Rickard och några från kyrkan. Då gick vi just till HaKePi. Att gå dit och käka är nostalgi på hög nivå.