Det är söndag igen. Alltså kan någon stoppa tiden en aning, tycker att det går alldeles för fort…… Igår så fick jag en del gjort med mina studier. Har börjat skriva reflektioner kring skillnader mellan dag och natt på akuten, min loggbok är i stort sett klar. Ska komplettera med några rader innan jag skickar iväg den. På eftermiddagen så åkte jag och Rickard och kollade på fotboll. När vi kom hem så hade jag avsikten att studera mer men det var svårt att komma igång igen måste jag säga. Min lediga söndag ska spenderas i skolböckerna och ikväll har jag en match i pojkar femton. Vad ska du göra?
Känsla: Jag har ont och känner mig svag i precis varenda muskel. Känns otroligt jobbigt och svårt att komma igång med träning igen när det känns på det här sättet. Bortsett från det ovan skrivna känner jag mig ändå glad.
Väder: Det vackra septembervädret fortsätter. Kanske att det vänder nu för idag är det rätt så grått och trist. Men det hoppas jag inte på…
Mina positiva från veckan:
- att jag fick bra omdöme av min handledare.
- att jag har haft en bra praktik där jag ändå fått sett lite nytt.
- att vi utgår från att min smärta i höfterna är relaterat till svaga och stela muskler. Vill verkligen inte ha någon kronisk sjukdom.
Träning: Återigen en vecka med alldeles för lite träning. Jag har verkligen kommit in i en dålig period. Brukar alltid bli sjuk i september när skolorna dragit igång så det är kanske därför jag undermedvetet tagit det lite lugnare. Det är ett år sedan som jag hade covid och efter det har jag inte varit sjuk en endaste gång. Den sviten vill jag inte förstöra med att köra för hårt nu. Visst låter det som en bra ursäkt…. Kroppen tackar mig inte direkt för det, istället är jag belönad med att känna mig svag och har värk.
Bilder från veckan:
Veckans länk:
- 100000 namnunderskrifter har samlats in i protest mot ett förslag om att samla alla EU:s medborgares hälsodata i en stor databas. HÄR kan du läsa artikeln.
Förslaget att skapa en gemensam marknad för hälsodata lyftes på agendan under covid-pandemin och är prioriterat för EU-kommissionen fram till 2024.
Effekterna av förslaget är enorma, och spänner över många områden.
En central plattform ska byggas där myndigheter, forskare och industrin kan få tillgång till hälsouppgifter från alla EU-medborgare.
Min spontana reflektion är att det är en riktigt dålig idé. Sveriges sekretesslagstiftning är stark. Jag som jobbar inom vården får inte ens prata med mina kollegor om en patient om de inte har en vårdande relation till patienten. Hela förslaget rimmar illa med GDPR och sekretessen som finns.
Fundering: Är NPF-diagnoser enbart en social konstruktion och något modernt hittepå för att hitta förklaringar till barns olika och oftast oönskade beteenden? Av olika anledningar vänder jag mig starkt emot den ståndpunkten. Jag har sett på nära håll hur olika neuropsykiatriska svårigheter kan ställa till det något enormt för individen. Den här typen av diagnos är heller inget man bara får hux flux utan det föregås alltid av en utredning. För att ens bli utredd måste man ha tydliga svårigheter på ett eller annat sätt.
En låt jag har på hjärnan:
Jag ställer mig tveksam minst sagt till den sammanställningen av hälsan inom EU.
När det gäller NPF-diagnoser så är jag kluven. Det innebär inte att jag tror att det en social konstruktion eller hittepå. Att NPF-diagnoser finns råder det absolut ingen tvekan om men däremot är jag inte säker på att alla barn får rätt diagnos. Jag sticker ut hakan här rejält och hävdar att vissa satta diagnoser förväxlas med ett annat beteende. Det låter kanske förmätet att säga så men trettio års arbete med barn har givit mig en viss erfarenhet. Vi har haft elever där två syskon av samma kön fått diagnosen ADHD vilket varit helt rätt. Sedan har föräldrarna envisats med att även barn tre, av annat kön skulle testas, och fick samma diagnos. I skolan fanns ingen problematik alls utan allt fungerade friktionsfritt. Det får aldrig gå inflation i diagnoser. En fara, som jag ser det, är att många privata aktörer med ett vinstintresse suger åt sig föräldrar där det finns en problematik kring barnen. Jag säger inte att de gör ett dåligt arbete men det är ett observandum. Skulle kunna skriva mycket om det här men vill inte trötta ut någon. Min andemening är att rätt diagnos är A och O men fel diagnos är illa. Vi hade faktiskt en elev som fick diagnosen ADHD som tioåring men när hen var 22 insåg läkaren att det var en felaktigt satt sådan.
Jag också! Tror det är katastrof att ha den typen av sammanställning. NPF-diagnoser kan man verkligen diskutera mycket kring och det finns såklart fler sidor av samma mynt. Tack för att du delar med dig av din erfarenhet. Du tröttar inte ut mig, tycker det är intressant när du delar med dig av dina erfarenheter från skolan.
September har varit en fantastisk månad då vi talar om vädret. Var ute och hade en babyshower igår. Tror fortfarande att vårt samhälle gör oss sjuka och ger oss svårigheter. Stress, alla höga krav, för lite utelek, för mycket snabbmat.
Jag håller med delvis men jag tror inte att allt kan förklaras med dåligt leverne eller ett stressigt samhälle. Mest för att jag ser på nära håll att neuropsykiatriska diagnoser är en realitet och svårigheterna som det medför.
Det gör inte jag heller. Jag jobbar med det och ser också vilka konsekvenser det ger. Det jag menar är att vårt samhälle inte är uppbyggt för att må bra i. Allt ska gå fort, det är stökigt i klasserna, höga krav på barnen, mycket tvtittande osv. Är det konstigt att barn får koncetrationssvårigheter t.ex? Många barn blir körda nästan in till klassrummet. Hur ofta ser man barn ute och leker idag? Vi var ute jämt. Listan kan göras lång. Sen får vi aldrig offra barn med svårigheter. Till det, varför är t.ex ADHD mer vanligt i utanförskapsområden än på fina gatan? 🙂
Då är jag helt med på hur du menar och köper resonemanget. 🙂
Absolut inte allt. Ser också det på nära håll, och ser hur både de barnen/ungdomarna kämpar i sin vardag. Däremot kanske vi behöver ett lite snällare samhälle, där fler kan få lyckas trots olikheter? Det känns som vi måste hitta problemet hos individen istället för att se ett strukturellt fel.
Det håller jag verkligen med om. Samhället är verkligen inte anpassat efter barn som har svårigheter. Är helt för ett mer individanpassat tänk i skolan och att inte alla ska pressas ner i samma mall. Jag tänker att det behövs en mer flexibel skolgång där man ser mer till individerna och där även de som inte följer normen får en vettig chans.
håller med dig fullt ut. Men då skriks det att man inte får särbehandla. I min värld är det precis det man gör då ALLA ska vara precis likadana.
Eller det här när man så fint ”inkluderar” men istället exkluderar….