Jag har funderat så mycket och ju mer jag funderar desto mer relevant blir frågan: vad är egentligen viktigast – att ha rätt, eller att kunna möta varandra. Lätt att tänka att det är samma sak men det kanske egentligen är så att de står i konflikt med varandra.
Det kan ju kännas väldigt tryggt att få rätt. Det bekräftar ens självbild. Men när behovet av att få rätt tar över riskerar samtalet att förvandlas till en kamp, där den andre reduceras till en motståndare snarare än en människa. Hur svårt blir det inte att lyssna i ett sådant klimat och givetvis ännu svårare att förstå. Jag tänker att för att mötas krävs något helt annat: närvaro, tålamod och en vilja att stanna kvar även när det skaver.
Det behöver ju inte innebära att man måste ge upp det man tror på utan snarare acceptera att det som ser ut som motsatser faktiskt kan finnas samtidigt. Det ena utesluter inte det andra. Om man vågar stå kvar så tänker jag att möjligheten till ett djupare samtal öppnas. Kanske inte att man tycker lika men att man respekterar varandra. När det där behovet att korrigera eller övertyga inte längre finns.
Men visst finns det en gräns på hur mycket det går att påverka en annan människa. Jag tänker att den enda jag kan förändra är mig själv. Förändring kräver mycket av mig och framförallt en vilja att faktiskt vilja göra saker och ting annorlunda. Att vilja testa något nytt. En vilja att se mina invanda mönster och automatiska reaktioner. Men också min roll i de konflikter som uppstår.
En viktig fråga att ställa sig är om viljan verkligen finns till förändring eller om det är enklare med de gamla hjulspåren. Det som är invant är bekvämt och tryggt, även när det blir upprepade missförstånd och låsningar. Riktig förändring innebär att ta ansvar för hur man pratar, lyssnar och möter andra människor. Det betyder också att acceptera att man har rätt men att relationen är viktigare än att ha rätt.
