Kategori: Träning

Idag körde vi ett litet testlopp i skogen. Jag och Emilia körde femman och Rickard tre varv i 2,5:an. Dagen har bjudit på ett riktigt härligt väder så det var nästan ren njutning att springa ute i skogen. Jag skriver nästan då tempot jag höll inte direkt är ett behagligt tempo. Dock så blev det nytt personbästa igen, sprang på 28,22 och det går neråt för nästan varje gång jag springen fem kilometer. 

Mitt mål att springa femman på 25 minuter kommer allt närmare och frågan är om jag inte kan ta det redan till jul. Det ska bli min nya målsättning iallafall. Nu när fotbollen är slut för säsongen ska jag träna fyra pass i veckan: distans, tempo, backintervall och plattmarksintervaller + styrka. Ena veckan blir det korta intervaller och veckan efter blir det långa och så kommer jag alternera så jag får variation. Distanspassen ska vara milen, jag tycker min uthållighet är bra men den måste bli ännu bättre.  

Idag efter jobbet möttes vi (jag, Emilia, Rickard och Marcus) upp på Ljunkans löparbana. Vi värmde upp och det var segt, segt, segt. Benen kändes tunga som bly och jag kände mig sliten. Efter uppvärmning tänkte vi köra fyrahundringar men den första gick riktigt långsamt så vi bestämde att vi skulle köra löptestet istället (150 meter på 35, vila 50 meter på 45 sekunder och upprepa 20 gånger). Sist vi körde det tillsammans gick det riktigt dåligt men idag, klarade vi det, alla intervallerna utan några större problem. Hänger vi i med träningen under vintern så kommer det inte bli några problem alls. Det är en härlig känsla med tanke på hur mycket både jag och Emilia ogillat det där testet. 

Hur gör du för att hitta motivation till din träning? Vissa dagar är det riktigt jobbigt att ta sig ut och man tvingar sig själv. Träningsglädje för mig är:

– Resultat, att jag märker att tiden jag lägger ner verkligen gör skillnad. 

– Att träna med någon. Det är alltid roligare att träna när man är två om det. (Eller fler, senast vi körde intervaller var vi 5)

– Endorfinkickarna man får efteråt. Att man känner sig bäst och oövervinnerlig 

Träning ska vara glädjefyllt. Gillar du inte att träna? Då kan det vara så enketl att du inte hittat din grej. En del gillar att gå på pass, andra löptränar. Jag tycker man ska testa olika saker innan man bestämmer sig för att träning inte är kul. Lägger man inte ner tid på att träna så kommer man i det långa loppet få avsätta tid för att vara sjuk. Att träna är en investering som gör att man mår bra i det långa loppet. 

Idag mötte jag och Rickard upp Emilia för ett stentuft pass i Hackefors tuffa 6,4. Backintervaller, plattmarksintervaller och explosivitet låg fokuset på. Vi värmde upp i sakta mak och vid första backen var det upphopp vi skulle göra. Det var riktigt tufft att göra det uppför, hade mjölksyra redan efter första övningen. Resten av passat varvade vi maxfart uppför, plattmarksintervaller, utfall nerför och upphopp uppför. Mest joggade vi mellan varje övning men efter de tuffaste backarna gick vi lite för att återhämta oss. Det här var ett riktigt bra och tufft pass som jag känner verkligen har gett något och dessutom var det roligt. 

Igår blev det intervaller i skogen med Emilia och Rickard. Rickard körde 1600 meters intervaller och jag och Emilia körde 800 meter. Vi har en jättebra slinga som är 800 meter så den är perfekt att köra långintervall på. Vi tänkte ta det lite lugnt så tiden var satt till 4,30 per intervall. Dock så hade både jag och Emilia fart i benen så det gick riktigt fort. 
4,14 4,07 3,58 3,59 blev våra tider. Riktigt nöjda är vi iallafall med träningspasset. Jag och brorsan körde samma pass i somras och då gick det inte alls lika fort så det har hänt lite sen dess vilket känns riktigt bra. 

Jag har inte kört några fyrahundringar på ett tag och igår funderade jag på vad jag skulle träna på rasten. Jag velade mellan fyrahundringar och något distanspass. Efter lite velande bestämde jag mig iallafall för att jag skulle köra intervallerna. Det blev en halvdan uppvärmning och efter det var det dags att köra. 6 stycken skulle det bli och målsättningen var ca 1,45 min. Med kraftig motvind och ingen som peppar mig mer än jag själv gick det inte som  jag tänkt mig fartmässigt. Dock så var det ändå snabbare än senast jag körde så det får vara godkänt ändå. Halvkassa intervaller är bättre än inga alls. Idag kommer jag vila från träning då jag har match måndag och onsdag. 

Igår möttes jag och brorsan upp i Hackefors för att köra stentuffa backintervaller i spåret som är 6,4 kilometer. Vi började att värma upp i sakta mak och när första uppförsbacken närmade sig vid 1 kilometer var det bara att köra. Efter andra intervallen var jag rejält flåsig och tänkte hur ska det här gå. Men som sagt, det är bara att köra, även om det tar emot. En nöjd känsla spred sig i kroppen i alla fall när vi var gjort sista intervallen och i full fart spurtade mot ”mål”.

Lite stretching efteråt var givet för att förhoppningsvis slippa den värsta träningsvärken. Idag känns det bra men jag ska inte ropa hej än då det brukar vara värst efter 48 timmar.

När jag var barn avskydde jag idrott och lyckades alltid hitta en massa ursäkter till att inte vara med. Hur jag då sisådär 15 år senare springer flera gånger i veckan och dessutom dömer fotboll. Jag som verkligen inte gillade fotboll och såg inte meningen med att jaga en boll och försöka göra mål. Saker och ting förändras verkligen. Jag kommer ihåg de första löppassen jag gjorde för att försöka klara löptestet. På den tiden skulle man springa 2,2 km på max 12 minuter och det var riktigt tufft för mig att klara då med den obefintliga idrottsbakgrund jag hade. Jag försöker komma ihåg hur vi tränade och hur vi gjort för att det ska gå så bra som det gör nu. Svaret är mental träning. Att tvinga sig att inte ge upp fastän det bara bultar i benen, det gör ont överallt och man vill bara lägga sig och inte ta ett löpsteg till. Det jag brukar tänka när det är jobbigt, det är dels att sätta upp delmål, tex bara till den stolpen, bara 100 meter till osv och dels att lura mig själv. ”Det är inte jobbigt, kom igen nu” brukar jag också tänka. Vet jag att det kommer en nerförsbacke tänker jag ”bara lite till, snart får du vila”. Det handlar om att lura hjärnan helt enkelt.

 

Ni som löptränar vet att vissa dagar känns benen som cement och andra dagar flyger man fram. De dagar man flyger fram är sällsynta men ikväll fick jag uppleva det. Banan hade en ordentlig uppförsbacke efter första kilometern och annars var den flack. Vi sprang den två varv. Första kilometern känns alltid värst men sen kommer jag in i det. Jag behöver lite tid att komma igång. Senast jag sprang milen var för tre år sedan så jag var inställd på en tid över timmen och framförallt att jag inte skulle orka springa hela vägen utan gå en del. Så blev det inte alls. Jag flög fram i spåret och när jag märkte på varvning att första fem gick på under 30 minuter var jag så glad och full av förhoppning att jag skulle ta det under timmen. Men jag ropade inte hej än utan körde på och kom i det här stadiet när det liksom bara går av sig självt och det är inte ens jobbigt. Resultatet: under 59 minuter.

Efter kvällens pass kan jag dra slutsatsen att jag har så mycket mer att ge på träning på de kortare passen och att jag underskattar mig själv. En härlig boost för självförtroendet!

Idag har jag och Rickard sprungit lopp. Mjölbyfemman vilket är precis som det låter: fem kilometer i Mjölby. 🙂 Jag körde en ganska så oseriös uppvärmning och efter det var det dags. Banan är tuff: första 2 kilometrarna är det uppför varvat med nedförsbackar men stigningen är konstant. Efter 2 km går det istället mest nerför med uppförsbackar här och där. Idag kände jag verkligen av min starka sida att kunna rulla nerför, att slappna av i hela kroppen och bara låta benen rulla. Det slösar mer kraft egentligen att bromsa när man springer nerför och då orkar man mindre. Iallafall, det var många av löparna som sprang om mig i uppförsbackarna då jag inte alls är så särskilt stark uppför men när kom en nerförsbacke var det jag som sprang om istället. De flesta av löparna kom inte heller i fatt mig så det kändes gött. Tiden blev 29 blankt vilket är personbästa utomhus. Nu ska jag köra stenhårt för att komma ner under 29, jag känner att det finns mer kapacitet och att jag sparar lite på mig. 

Idag gick det fort att cykla de elva kilometrarna hem. Jag hade motvind men cyklade ändå på 32 minuter, hela fem minuter snabbare än förra gången. När jag ser cyklingen som ett träningspass så går det undan, då pressar jag mig på ett annat sätt än om det bara är transport till och från jobbet och framförallt när jag vet att jag inte behöver cykla en gång till på samma dag. Så nu tar jag en välförtjänt vila imorgon och så dömer jag match på fredag som assisterande.