Igår åkte vi till en liten by i Småland, jag, Rickard, Marcus och så Alex och Ida. Vi åkte ganska långt innan för att hinna efteranmäla till dels barnklassen och så det långa loppet. Alex ville springa men Ida gick tjugo meter från bordet för efteranmälan. Haha, hon visade verkligen med hela kroppen att hon absolut inte ville springa.
”Jag vill inte springa”
Bus med Idisen.
Fyra eller åtta kilometer var frågan för både Marcus och Rickard. För mig var det dock klart att jag skulle springa åtta kilometer. Bra genrep inför Victorialoppet nästa söndag tänkte jag. Till slut landade det i att Rickard sprang fyra kilometer och Marcus åtta. På Victorialoppet ska Rickard springa fyra kilometer (plus nio kilometer med en kollega) så han valde fyran som ett bra genrep. På plats mötte vi även upp Rickards kollega J. Han har sprungit det här loppet förut och skrämde upp mig lite. Jag är ingen stark uppförslöpare och på honom lät det som att det i princip bara var uppför, knappt nerför och lite flackt.
I Unoparken var efteranmälan, nummerlappsutdelning och start. Även målet var här.
Vi fick testa koncentrerad rödbetsjuice som ska öka syresättningen i blodet och på det sättet minska risken för mjölksyra. Det fanns även en shot med ingefära och den var så galet stark. Jag tycker om ingefära men i lagom mängd.
I väntan på Alex lopp, han ville springa 1,6 kilometer. Och vilket lopp han gjorde, han var så duktig.
Snart i mål, heja, heja!
När vi kom fram till Gamleby var det mulet men det blev en strålande vacker kväll! Helt underbart och jag älskade ljuset.
Efter en väntan som kändes väldigt lång var det dags att ställa upp för start. Jag reviderade mitt mål några gånger under kvällens lopp och i starten kom jag på att jag räknat fel kilometertid för att få en viss tid. Det gjorde mig lite pepp att veta att chansen fanns att kunna springa snabbare än vad jag tänkt från början. Då var det ju bara det där problemet med alla backar… Hur skulle det gå med det? Jag slarvade med att värma upp för att jag tänkte att ”äh, min fart är uppvärmningstempo”. Det blev inte så, när starten gick sprang jag iväg i ett tempo som kroppen inte alls hängde med på. Andningen ville inte och pulsen ville inte. Sprang och tänkte ”jag vänjer mig snart. Loppet börjar med att springa uppför en ganska lång bit men ganska snart kom en lika lång sträcka nerför. Då tänkte jag det att är det så här det kommer se ut under hela loppet så är det inga problem. Jag är svag uppför men desto starkare nerför. Det brukar alltid vara så att jag blir omsprungen uppför och sedan springer jag om samma personer nerför. Att kunna rulla nerför sparar mycket kraft istället för att springa och bromsa.
Vid tre kilometer kom den första riktigt tuffa backen. Där kom jag ikapp brorsan som legat framför mig hela tiden. Snart får du vila peppade jag mig med. Och mycket riktigt, en lång härlig nerförsbacke kom, jag brukar tänka ”vila, vila, vila,vila”. Det ger kraft.
När fyran och åttan delade sig var jag lite sur för jag hade fått en riktigt bra fyra kilometers tid. Tänk att snart få gå i mål! Biten mellan 4 och fem kilometer går längs med vattnet. Fantastiskt fint! Här började det gå riktigt tungt och jag hade fortfarande det värsta framför mig. Vid kilometer 5½ -6 kom en lång, brant och jobbig uppförsbacke. Backen vid tre kilometer var liksom ingenting i jämförelse. Här var jag tvungen att gå några meter. Belöningen, en lång nerförsbacke kom därefter och jag kunde samla kraft.
Sista biten gick på vilja och jag blev peppad av folk som stod längs med banan. Jag tycker att det är så mycket roligare att springa när publik även hejar på de som de inte känner. Det ger kraft och energi.
Sista biten gick på vilja och jag blev peppad av folk som stod längs med banan. Jag tycker att det är så mycket roligare att springa när publik även hejar på de som de inte känner. Det ger kraft och energi.
Jag sprang in i mål på en tid som var över min förväntan. Så nöjd! Det var riktigt roligt att känna att jag kan springa så pass snabbt även i backiga lopp som Byrundan.
