Det var inte meningen att mitt förra inlägg skulle publiceras så jag tog bort det och tänker nu skriva om det. Rubriken får dock vara densamma. Att vara förälder är något av det svåraste som jag någonsin gjort. Känslan av att inte alltid räcka till, att bara vilja att barnen ska må bra och hur ont det gör när man ser att de inte mår bra. Eller när någon är dum. Man vill liksom bara ta alla problem och sopa undan så att barnen får må bra. Men så enkelt är det inte och jag tror att vi behöver ett visst mått av motgångar för att utvecklas som människor. Jag tror också att vi ibland behöver hamna lite fel för att sedan veta vad vi vill och sedan hamna på rätt spår igen. Tack vare allt som jag själv varit med om genom åren har jag på många sätt blivit starkare men samtidigt också mer sårbar. Sårbar på det sättet att:
- jag tycker inte illa om människor men jag litar inte på alla
- samtidigt tror jag ändå gott om alla
- jag vet att jag är bra på det jag gör samtidigt som jag gärna vill höra det av andra med. Ett litet ”bra jobbat” skulle vara fint att få
- jag tror alltid att ”alla” pratar om mig. Låter väl ändå inte helt rimligt att allt skulle handla om lilla moi. Men sån är jag, en naturlig konsekvens av gymnasietiden.
Så jag tänker ofta på det, det mina barn är med om i skolan kommer påverka dom långt fram också. Det vill jag inte men hur ska det gå att undvika? Det enda jag kan göra är att ge barnen verktyg för att hantera motgångar, finnas där och alltid stötta.
