Följande text har jag tagit från Sjuksköterskeuupropet. Att vi har en vård i kris är ingen nyhet, det vet alla. Men hur kunde vi hamna där vi är nu? Vad var det som hände egentligen?
För att förstå hur det kunde bli så här illa så måste vi ta ett kliv ut för att se hela bilden. Det är nämligen inte en isolerad händelse som skapat den situation vi befinner oss i 💚
På 1980-talet kunde en relativt frisk patient vara inlagd för utredning i en månad, göra diverse undersökningar och ta olika blodprover. Det var inte ovanligt att det spelades poker i dagrummet på kvällarna och visserligen hade den ansvariga sjuksköterskan fler patienter att ansvara över tillsammans med undersköterskor och vårdbiträden men vårdtyngden skiljde sig betydligt mot vad vi ser idag.
Det har under dessa decennier sparats in på allt från blodprover, kostnad på maten, städning och inte minst arbetsmiljö för vårdpersonalen men detta har skett i så många små steg att väldigt få har haft förmågan att se förändringen.
Visst har det funnits all anledning att se till att få till ett bättre flöde och spara in på rena slöserier men när passerade vi gränsen då det inte längre går att utföra en säker vård? Är det så att sjukvårdspersonalen likt grodor lagda i kallt vatten som långsamt värmts upp låtits sig både sjudas och nu till slut ha nått kokpunkten? Vi misstänker att så är fallet.
Vilken läkare, sjuksköterska, undersköterska som helst skulle före pandemin ha bekräftat att läget var tufft. Man jobbade på under långa arbetspass, höll näsan över vattenytan men orkade inte göra det lilla extra. Behövde det sista unset av energi för att orka stressa till dagis, släpa runt trötta barn i affären, laga mat, kanske skjutsa till träningar, eventuellt orka träna själv och sedan kasta sig i säng för att börja om med samma rutin dagen efter. Känns det igen?
Mitt i detta så kom då den senast utlysta pandemin…
Vad hände då?
Jo, dessa fantastisk lojala människor som sökt sig till vården för att göra gott, fick ytterligare en temperaturökning i grytan. Vad gjorde det då med en empatisk människa som redan innan börjat att stänga av vissa känslor för att slippa må dåligt av att inte hinna med att sitta ned och hålla någon i handen som gråter av smärta eller frustration?
Vi såg det allihop. Vi såg hur många av våra kollegor blev aggressiva, såg människor som närmade sig sjukhusen som potentiella hot, följde nya riktlinjer slaviskt utan eftertanke och njöt av att plötsligt firas som hjältar i media för att de gjorde ”rätt”, dvs följde order och skrek på de som försökte närma sig med argument som motsade ledningens.
Inom sjukvården har det oftast skämtats om att vi är så svältfödda på att få det lilla extra när vi slitit hårt. Detta vet läkemedels- och förbandsföretagen väl och de bullar upp med pennor och godis som försvinner som en isbit i en het panna när de dukar upp sina bord i korridoren.
Är det då så konstigt att sjukvårdspersonalen plötsligt blev oerhört motiverade att göra rätt när media hyllade dem, människor applåderade och de t.o.m. fick hjälp att göra (på sina håll väldigt påkostade) filminspelningar av en emellanåt väl koreograferad dans? Vi tycker inte det.
Vi vet att många känner att de har gjort fel, att de litat blint på de riktlinjer de fått och i efterhand insett att de med rätt information hade gjort ett annat val. Är de oskyldiga? Självklart inte men om vi ska komma någon vart så kan vi inte sätta upp murar emellan oss. I stället måste vi mötas och diskutera det som hände och tyvärr fortfarande pågår.
Vi sträcker därför återigen ut en hand för att nå våra kollegor. Vi finns här och förstår att det är tufft men vi måste göra detta för att vi tillsammans ska kunna komma vidare.
Våra patienter behöver en vård värd namnet och sjukvårdspersonalen behöver bättre redskap, arbetsmiljö, möjlighet att förkovra sig inom sitt yrke och högt till tak när det kommer till att diskutera vetenskaplig fakta och observationer som görs.
Skriv till oss via messenger eller mejla oss via kontaktaoss@sjukskoterskeuppropet.se så löser vi detta tillsammans på bästa sätt 💚
