Oj vad kvavt det varit idag. När jag åkte hem från jobbet kom det ett riktigt åskoväder. Temperaturen sjönk då några grader men det dröjde inte länge innan det var lika hett och kvavt igen. Det var verkligen inte det bästa vädret för att ge mig ut och springa intervaller med domarklubben. Jag har såklart trötta ben efter cyklingen till och från jobbet i måndags och så loppet igår. Men jag var så sugen, sugen på att springa något annat än min lugna lunk som det blivit den senaste tiden.
Skadan då? Jo men det känns såklart men ju längre passet gick, desto mindre kändes det. Det är tydligt att det ändå är träna jag behöver göra för att bli bättre. Alla skador ska nämligen inte vilas bort. Det här är en sådan. Vi sprang 16*100 meter och så avslutade vi med att springa maxfartsintervaller mellan konerna.
Jag har känt så starkt i sommar att jag inte är klar med att försöka bli bättre. Starkare och snabbare i min åldersgrupp kan jag faktiskt fortfarande bli. Jag måste försöka för jag känner så starkt att nu är det nog med halvdana försök. Jag vill inte känna att jag inte försökte och att jag inte gav mitt yttersta. Den här veckan har varit en bra start.
Jag har en ny facebook-bekant. Jag har aldrig träffat henne men hittade till henne via en av personerna som jag följer. Jag blev så imponerad, den här kvinnan är 60+ men har tränat sig till en grymt fin form. Det är inspirerande och jag var bara ”tvungen” att skicka en vänförfrågan till henne så att jag kunde få fortsätta följa henne och inspireras. Kan hon så kan jag!
När klockan ringde imorse prioriterade jag att lägga ut mitt inlägg här på bloggen istället för att stretcha. Det där med stretchen fick jag lite äta upp för jag hade riktigt stela och trötta ben efter gårdagens cykling till jobbet. Vi käkade frukost och gjorde klart det sista. Avfärd blev runt nio-tiden. Det var tur att vi kom iväg tidigt då det var så mycket bilar på vägarna.
Paus i Emån. Det är lite nostalgi att stanna här. När barnen var små så hade vi som tradition att åka till Ölands djurpark. Då stannade vi alltid vid Emån för fikapaus.
Över Ölandsbron och havet låg helt vindstilla, så vackert!
På vägen mot Borgholm hamnade vi i bilkö. Det var så mycket bilar överallt. Kändes som att fler ”hemestrar” istället för att åka utomlands.
Vi hade med oss en pastasallad som vi åt när vi kom fram. Vid nummerlappautdelningen fick vi ta en varsin flaska med vätskeersättning. Valde hallonssmak och den smakade precis som YES diskmedel. Den där originaldoften. Pinade i mig den ändå eftersom det var riktigt varmt. Tänkte dock att just min dricka var spetsad med diskmedel….
Vi tog en promenad längs med en del av bansträckningen på Victoriajoggen. Hur fint som helst. I den här skogen kan man gå prinsessan Leonores stig och prins Alexanders stig.
Jag och Rickard värmde upp en bit tillsammans och så sa Rickard att han skulle visa mig en fin utsikt. Jag fick då se en ”närbild” av Borgholms slottsruin. Egentligen vill jag gå in i borgen men är lite för snål. Till slut blev det dags för start. Jag hamnade mitt i uppvärmningen. Det där att stå stilla när alla andra rör på sig är nog mer pinsamt än att missa något steg….
Som vanligt så ställer jag mig för långt bak så jag kunde inte springa i mitt tempo. Det var trångt i skogen där första kilometern gick. Där var det också svalt och skönt. Värre var det när banan ledde ut i hamnområdet. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter en vätskekontroll där jag kunde ta lite vatten och hälla över mig. Den lyxen fick vi inte… I mål kom jag på strax under 25 minuter. Det var svettigt och jag ville bara ge upp och gå istället. Man kan inte klaga på mitt huvud och min förmåga att pressa mig själv iallafall. Det är farten jag behöver få upp… Men det är under all kritik. Ledcykeln ledde täten fel så Rickard fick springa 500 meter för långt. Det ironiska var att vi pratade om det innan loppet att man inte alltid ska följa de andra för de kan leda fel.
Efter loppet gick vi till bilen, bytte lite kläder och knallade sedan ner till hamnen. Vi kollade på båtar och satt ner en stund. Det var lite pinsamt för jag tog kort på en båt där jag sedan såg att det datt lite folk. Jaja, personerna på båten vet inte vem jag är. Snart blev det dags för start i det stora loppet. Vi ställde oss på en bra plats där vi kunde se täten.
Herrarna är ruskigt snabba, samma kille som ledde loppet från start var också först i mål. Han kom in på målrakan som ohotad etta. Grymt ju. Han sprang på dryga 26 minuter, nio kilometer. Jag vill helt klart försöka få ordning på min fysik så jag kan springa både 4 kilometer och 9 kilometer. Dröm ju!
För tio år sedan så gjorde jag och Rickard något impulsivt. Vi åkte ner till Borgholm för att springa Victorialoppet. Rickard sprang fyra kilometer och jag valde att springa nio kilometer. A var med och sprang lilla barnloppet. Jag var skadad och borde egentligen inte ha sprungit nio kilometer. Det ledde till att jag inte kunde springa på ett halvår. Envis som jag är så dömde jag ändå fotboll. Det första året sprang jag på 47 minuter. Så snabb har jag aldrig varit efter det.
2016 åkte vi såklart igen och då följde också Marcus med. Det här året började Rickard med sin grej: dubbla genom att först springa fyra kilometer (han vann) och sedan springa nio kilometer med mig.
2017 åkte vi samma trio. Rickard vann fyran och maxade sedan nio kilometer.
2018 åkte vi tillsammans med J och A, dåvarande kollegor till Rickard. Nu jobbar de med andra saker. Jag var ganska opepp innan start. Det var varmt och svettigt men jag lyckades springa riktigt bra. Inte som 2015 men på en bra tid. Rickard dubblade och vann återigen fyran.
2019 vill jag helst glömma. Allt kändes fel i kroppen. Konditionen kändes urkass och det här året sprang jag så långsamt.
2020-2021 var pandemiåren. Då kunde man springa Victorialoppet virtuellt. Vi valde båda att avstå eftersom det kostade nästan lika mycket som att springa loppet ”på riktigt”.
Sprang vi 2022 och jodå det gjorde vi. Jag testade att springa i löparkjol. Det gjorde mig inte snabbare men det var helt okej. Rickard körde sin grej: dubbla fyran och nian.
2023 åkte vi allihopa: jag, Rickard, Marcus, A och I. Vi passade på att göra lite roliga utflykter: Solliden och Ismantorps fornborg. Jag och A sprang fyra kilometer, Rickard dubblade och Marcus sprang 9 kilometer. Jag hade en bråkande hälsena så avstod från att springa längre.
2024 hade jag precis börjat jobba efter semestern så då kunde vi inte åka ner och nu är vi framme vid 2025. Eftersom jag har min bråkande muskel har det varit ett långt velande om vi ska åka ner eller inte. I våras la jag in ledighet i schemat för att kunna åka ner om lusten föll på. Och lusten föll på, vi anmälde oss igår. I år blir det en bara jag och Rickard-grej, ett sätt för oss att få lite mer tid tillsammans. Tid tillsammans innan skolan börjar för barnen och Rickard också börjar jobba.
Semestern är över för i år och jag har nu jobbat mitt första pass. Konstigt nog kom jag upp lätt i morse fast jag hade svårt att somna. Vågade inte kolla på klockan för att se hur lite sömn jag egentligen fick. Tog cykeln till jobbet och jag cyklade på pigga ben. Det var det perfekta vädret. Mindre perfekt var det hem…. Tänk att så lite vind kan kännas så mycket. Eller så är det bara jag som är ovan vid att cykla. Jag har varit pigg idag, nog har semestern gjort sitt.
Men visst är det konstigt hur jag alltid tänker att jag glömmer bort koder och annat. Kommer jag ihåg hur man sätter infarter? Kan jag fortfarande mitt jobb? Och ja, det kan jag såklart. Idag fick jag dock något nytt att bita i, något som jag inte gjort tidigare. Så jag fick läsa en hel del för att få en lite bättre grund att stå på till nästa gång.
När jag kom hem så var jag på riktigt bra humör, vattnade mina växter i trädgården, tittade på bina och humlorna som rumlade runt i min lavendel. Sen gick jag in för att skriva på det här inlägget. Gissa om mitt humör sjönk när ytterligare ett larmbolag kom för att försöka sälja in sina tjänster. Förra larmbolagets säljare var riktigt trevliga och vi hade faktiskt en rolig stund. Jag var nog inte så charmig, visade med hela kroppsspråket att jag inte var på humör för att ingå något nytt larmavtal. Efter lite googlande och jämförande kom vi dessutom fram till att det här företaget försökte sälja en betydligt sämre produkt. Till slut fattade säljarna vinken, särskilt när jag sa att de inte kommer få sälja något nytt larm till oss. Påstridiga försäljare är det värsta jag vet!
Jaha, då var årets semester till ända. Som alltid går det väldigt snabbt. Jag har haft en bra semester som helhet ändå. Jag har fått vila och hänga med familjen. Jag började kvart i sju i morse och det här inlägget är tidsinställt.
Semesterns väder: Jag hade önskat mig fler dagar med sol och över 20 grader. Men vi har haft tur med vädret ändå på dagarna som vi gjort utflykter.
Det är dags för semesterns sista söndagslista. Idag har det varit riktigt varmt och härligt men ingen har egentligen orkat göra något. Förutom att jag och S åkte iväg och spelade padel en timme. Vi spelade med poäng och jag var verkligen urdålig. Men det var roligt ändå.
Känsla: Sista semesterveckan brukar jag alltid känna mig redo för jobb och klar med semestern. Så känner jag inte i år. Hade gärna semestrat en vecka till. Nu är det dags för mina kollegor att få fyra veckors välförtjänt ledighet.
Väder: Den riktiga högsommarvärmen har lyst med sin frånvaro. Men lite sol har jag allt fått på nosen.
Träning:
Måndag: Jag sprang sex kilometer, Västervik city run.
Tisdag: 4 kilometers promenad i skogen med Rickard.
Onsdag: Dömde en träningsmatch pojkar 14-15.
Torsdag: Promenad i Tinnerö med Rickard.
Fredag: Västanviksrundan med Rickard, 12 kilometer.
Lördag: Vilodag
Söndag: Padel med S
Mina positiva från veckan:
under sista semesterveckan har vi gjort massor med roliga saker. Det gillas verkligen.
att jag faktiskt nådde mitt mål på Västerviks stadslopp: jag ville springa på under fyrtio minuter och det fixade jag med 7 sekunder tillgodo.
mysig tur till Gränna.
det var hur härligt som helst att vandra i skogen tillsammans med Rickard.
Vi måste prata lite EM-fotboll och jag säger bara oj vilken match våra svenska tjejer gjorde igår. När matchen startade blev jag riktigt nervös då Tyskland la av i ett mördande tempo och höll på att få 1-0 redan efter typ 18 sekunder. Det tyska målet kom också efter ca fem minuter. Men sen vet jag inte vad som hände. Blackstenius gjorde 1-1 och därefter var det något som hände. Sverige vann till slut med 4-1. Jag tyckte också att den italienska domaren gjorde en riktigt bra match. Tar en klockren målchansutvisning och blåser straff men jag trodde faktiskt att Kaneryd var offside i första läget. Men nopp, så var det inte.
Solen skiner och det lovas faktiskt riktig värme idag. Kollade väderkartan för kommande vecka och typisk nog lovas det över tjugo grader hela veckan. Fast jag ska väl inte gnälla över det, tidigare somrar har jag haft kanonväder medan kollegorna haft riktigt dåligt väder under andra perioden. Funderar på att skriva en sammanfattning av semestern men den kommer i såna fall upp under morgondagen. Dagens planer är rätt så oskrivna just nu.
Idag åkte vi iväg på semesterns sista utflykt: jag, Rickard, S, A och I. Vi styrde kosan ner till Gränna, den lilla staden innan Jönköping om man kommer norrifrån. Jag hade två krav: köpa polkagrisar och äta mjukglass med smak av polkaströssel på. Jag har den där idén om att om man ska till Gränna så måste man köpa polkagrisar och spana in när de gör karamellerna. Men vi ska kanske ta det från början. Att besöka Gränna mitt i semester-tider är kanske inte det smartaste. Det var mycket folk precis överallt. Hur som helst så styrde vi kosan ner till hamnen och ställde bilen där. Så vi började utflykten med att spana in de små karamellkokerierna (är det ens ett ord?) som finns i varje hörn. Vi spanade in vilka butiker som hade de bästa erbjudanden och la det på minnet till senare.
I Gränna finns ett museum där de visar Andréexpeditionen. Den elfte juli 1897 lyfte en ballong som skulle ta tre upptäckare till Nordpolen och kartlägga den norra delen av nordpolen geografiskt från luften. Teamet stötte på en rad utmaningar och nådde aldrig sitt mål. Ca 30 år efter expeditionens start hittades de tre äventyrarna på Vitön. Man vet fortfarande inte hur de dog.
I ett hus bredvid finns en utställning som visar mer av Grännas historia. Här fanns hur mycket trevligt som helst att se och läsa om Grännas historia. Jag tycker att det var väl värt ett besök.
Kyrkan var öppen så vi gick in dit en sväng. Kyrkan är byggd på den gamla kyrkan från 1100-talet. Den gamla grunden finns bevarad under den nya kyrkans golv. Det är en kyrka byggd i barockstil. Jag tycker det är fascinerande hur kyrkan kunde byggas utan vår moderna teknik.
Så efter besöket i kyrkan gick vi upp på berget. A och I ville inte så jag, Rickard och S gick upp själva. Trots att det var grått kunde vi se bortanför Visingsö och såklart Gränna från ovan.
Efter besöket på berget var i alla fall jag väldigt sugen på min mjukglass med polkaströssel så vi letade upp ett bra ställe. Eller jag var nog ganska ”besvärlig” för det skulle inte bara vara mjukglass, det var tvunget att vara ett ställe som hade polkaströssel. Jag köpte min glass på Grenna glass där dom gör all glass själv. De hade väldigt spännande smaker men inget som föll barnen i smaken.
När glassen inmundigats skulle det shoppas polkagrisar. Vi köpte lite olika smaker förutom äkta Gränna polkagrisar med smak av mint. Kvinnan bakom polkagrisen hette Amalia Eriksson, hon föddes 1824, gifte sig med en skräddare och fick en dotter som fick namnet Ida. Endast polkagrisar gjorda på Amalias sätt får kallas för äkta Gränna polkagrisar.
För att klara sitt uppehälle sökte och fick Amalia år 1859 tillstånd av Magistraten i Gränna att ”här i staden såsom försörjningsmedel med egna händer idka Bagerihantering af grövre och finare brödsorter och tillverka s k ”Polkagrisar”. Borgmästaren i staden, Carl Johan Wennberg, fick underteckna detta privilegiebrev som gjorde det möjligt för Amalia att på heltid baka och sälja Polkagrisar.
Idag, över 160 år senare, tillverkas Polkagrisarna i Gränna på i stort sett samma sätt som under Amalias dagar.
Dottern Ida hjälpte sin mor med tillverkningen och förstod att ta tillvara på Polkagrisens möjligheter och utvecklade sin mors kunskaper. Tack vare detta kunde Polkagrisen leva vidare även efter Amalias bortgång, år 1923 vid 99 års ålder. Den första utomstående personen som fick ta del av Amalias hemlighet var fru Greta Nordstedt, bosatt i det Nordstedska Huset på Brahegatan 39 d v s det hus som idag är Grenna Polkagriskokeri.
Det är lördag och näst sista dagen innan jobbet drar igång igen. Jag är inte ”färdigsemestrad” än men det blir bra med rutiner igen. Får kanske försöka ta en vecka i höst.
Vad skulle du göra om du var osynlig i en dag? Jag skulle tjuvlyssna på samtal och snoka reda alla hemligheter som folk har. Särskilt de som handlar om mig.
Hur hanterar du kritik – både den konstruktiva och den orättvisa? Jag tycker det är bra att få kritik om den är just konstruktiv. Hur ska man kunna göra något annorlunda om man inte får höra att det man gör är fel eller mindre bra? Orättvis kritik är jag av förklarliga skäl inte så bra på att ta.
Vad gör du när du fastnar och saknar motivation? Försöker skapa motivation genom att göra det jag inte vill ändå. Motivation måste man tyvärr skapa sig själv. Det är inget som kommer av sig själv tänker jag.
Vilka små saker i vardagen gör dig genuint lycklig? Glada barn, sol, solglitter i vatten, små utflykter i naturen. Tid tillsammans.
Vad får dig att känna dig riktigt stolt över dig själv? När jag lyckas med något svårt eller när något bara blir extra bra.
Hur skulle en perfekt dag se ut för dig – från morgon till kväll? Den perfekta dagen startar med en härlig löprunda i skogen, bara jag, mina tankar och fåglarnas kvitter. Därefter äter jag en god frukost tillsammans med familjen där vi pratar om livet och vad vi ska göra för trevlig utflykt. Utflykten tar oss till någon vacker plats. Jag drömmer just nu om att åka till Hammarö sydspets. På min perfekta dag får jag också till ett härligt pilates- och stretchpass.
Vad är något du har lärt dig den hårda vägen? Om man pratar först och tänker sen kan det bli rätt så jobbigt.
Var: en rundslinga längs med vättern i Motala-trakten.
Längd: 10-12 kilometer
Svårighetsgrad: Skulle ändå säga att det är en lätt runda. Det som gör det mer krävande är distansen.
Parkering: Rustninge eller Medevi Brunn
Underlag: Genom spänger över sumpskog, fina skogsstigar genom tallskog och över klippor.
Badplatser: Ja, finns flera små badvikar där man kan ta sig ett dopp.
Jag och Rickard har som tradition att gå en längre sträcka av Östgötaleden innan semestern är slut. HÄR kan du se vilka leder vi har gått tidigare. Efter mycket velande föll valet på Västanvik, en 10 kilometer lång runda längs med Vättern. Om man parkerar vid Medeby brunn så får man två extra kilometer. Det ville vi såklart.
Det här är en av de lättare slingorna som vi gått. Sträckan som går precis vid vattnet är såklart utmanande vad gäller att hålla koll på fötterna då leden på vissa ställen går precis vid vattnet. Underlaget är annars skogsstig. Starten vid Medevi Brunn tar oss förbi Hjärnevallen där Medevi IF spelar. Hade älskat att få komma dit och döma men jag bor alldeles för långt bort. Såna där planer mitt ute på vischan gör mig alltid lite extra sugen på att få komma ut och döma. Svårt att gissa vilken färg Medevi spelar i! Blått såklart! Hur som helst, en liten skogsstig tar oss vidare på leden. En bit längre fram måste man välja, höger eller vänster. Vi valde höger. Ett fornminne som finns längs med leden är denna hällkista. Den hittas på genvägen mellan Rustninge och Medevi Brunn. Den är ca 4000 år gammal.
Snart kommer man fram till ett område i skogen som är angripet av granbarkborrar. Så där behövde man hålla koll både på fötter så man inte snubblade på rötter och eventuellt fallande träd. Känns som att varenda granskog är angripen av granbarkborrar. Hur som helst, efter sträckan i skogen kom vi till slut fram till vattnet. Kartan över ledens sträckning visade att vi till största delen skulle gå vid vattnet, och visst blev det så.
Ut på juniön för en paus och fika. Den där chokladsockerkakan är väldigt god. Vackra näckrosor. Men jag fotade när jag stod ute på bron och var själv rädd att trilla i. Kan tänka mig att det var en riktigt dyig botten. Har för mig att näckrosor trivs i dy. På juniön skyltas det till om två vrak som ska finnas därute i vattnet.
Efter dryga fem kilometer satte vi oss på en liten ö, Juniön och intog lite fika. Efter fikat fortsatte vi stigen fram och kom till Måndagsbron som leder ut till ytterligare en liten ö. På den här delen av leden blåste det rätt så hårt medans det på andra ställen längs med leden var helt vindstilla.
På vissa delar av sträckorna måste man gå över spänger. Det är bra att spången finns för det går inte att gå utan på alla ställen. Den sista sträckan med spång går över riktig våtmark där renat avloppsvatten rinner ut.
Längs med leden finns det flera badvikar. Vid en av dom finns det ett väldigt fint inrett dass. Jag var såklart tvungen att fota. På samma ställe fanns det även små söta figurer som jag antar att barn gjort.
Så jag har skrivit väldigt mycket om att leden går vid vättern men har knappt visat några bilder. Så här kommer ett gäng. Längs med leden finns det ett antal fina utsiktsplatser. Det var intressant att se hur vilda vågorna var beroende på åt vilket håll vi gick.
