Månad: juli 2025

Piggelin

Publicerad den av Hannas krypin

Det har varit en pysslig dag på jobbet men samtidigt så bra. Jag har haft roligt och haft energi. Om jag var en riktig tröttmössa igår så var det en annan känsla i kroppen idag. Kunde springa uppför trapporna i morse exempelvis. Det hade inte gått med gårdagens känsla. Blev så glad när jag fick ett telefonsamtal där personen sa att ”jag hoppades att det var du som skulle svara”. Kändes fint att få den direkta feedbacken. När jag slutade jobbet så väntade Rickard och S i bilen. Vi skulle nämligen till stadens löparbana. Supertusingar var planen. I värmen orkade jag två och inte alls det tempot jag brukar springa i. Men det är okej.

För sen fick jag lust att springa 100 meters intervaller, körde tio och då hade jag helt plötsligt väldigt pigga ben. Intressant det där hur jag kan känna mig så tung och seg och sen helt plötsligt kunna springa snabbt. Men det är väl kanske det att jag är dålig på att värma upp så mycket som kroppen egentligen behöver.

Betongtunga ben och fluffig bomull

Publicerad den av Hannas krypin

I morse när jag kom till jobbet så undrade en av sköterskorna ”var är din energi, Hanna”. Förstår henne för jag hängde med i princip hela kroppen. Gårdagens motvind tog verkligen på mina ben. Jag tog trappen upp till våningen över för att lämna ett papper och mina ben kändes som när jag åt ketogen kost och hade noll kolhydrater i kroppen. Helt orimligt ju! En av mina fina kollegor var så glad och peppad och hade anammat hela det här positiva mindsetet. Ville verkligen inte dra ner henne med min negativa energi så jag höll tyst. Klagade istället till min samordnarkollega och chefen. Efter lunchen piggnade jag till om man säger så för då dök det upp massor att lösa tillsammans.

Jag kommer dock avstå från att springa med domarklubben ikväll, tror inte att det kommer ge så mycket. Istället ska jag äta nudlar och kyckling med barnen och om jag orkar se semifinalen mellan Tyskland och Spanien. Tror det kommer bli en riktigt spännande match. Såg du semifinalen mellan England och Italien igår? England gjorde lite som mot Sverige, blixtrade till med 1-1 målet i matchminut 90+7. Till slut vann de i förlängningen. Klurigt lag det där, spela så dåligt och sedan ha kapacitet att vända. Imponerande ändå att ha den typen av spelare i truppen.

Vem var det som knackade på min axel?

Publicerad den av Hannas krypin

När jag skriver det här inlägget så har jag kommit hem från jobbet. Hunnit äta lite mellanmål och landa lite. Jag cyklade i morse och tänkte faktiskt fuska och be Rickard komma och hämta mig och cykeln med bilen. Men så tänkte jag på vilken bra träning jag får av att cykla i motvinden. Valet var då lätt även om jag ångrade mig under tiden, haha. Gick bara fem minuter långsammare trots att motvinden var dubbelt så stark jämfört med förra veckan när jag cyklade senast. Rickard var snäll och kom och mötte, det hade han verkligen inte behövt men jag blev så glad.

I morse var jag med om något lite kusligt. Jag var i det där gränslandet mellan sömn och vakenhet. Jag drömmer att jag går på en väg och medan jag går där så är det någon som knackar på min axel. Jag kände det så starkt att jag funderade över om det var en dröm eller verklighet. Tänkte tanken att det kanske var I som ville något men när jag vaknade till så var det såklart ingen där. Tyckte det kändes lite obehagligt faktiskt. Den här händelsen påminner mig om en rad andra ”spökliga” händelser som jag varit med om genom åren.

Jag spelade anden i glaset som tonåring. Du vet det där spelet där man har ett glas och ett papper med bokstäver, siffror och en ja eller nej-ruta. Alla lägger sitt finger på glaset och så ställer man en fråga som sedan glaset svarar på. När jag gjorde det på ett ridläger som tonåring så dök det upp en skugga på väggen i form av en klo. Vi hittade inget i rummet eller utanför som kunde förklara skuggan. Av förklarliga anledningar blev vi alla såklart livrädda och ingen av oss har sedan spelat anden i glaset igen.

Sedan dess har jag varit med om en rad skumma saker. När jag gick i gymnasiet så jobbade jag extra på helgerna, både i vretaskolans ladugård och i stallet. Dock inte samma helger. Men iallafall, det gick inga bussar så tidigt på morgonen så då sov jag alltid över i ett stort hus, huset kallades för ”flygeln”. Kring det här huset så flödade spökhistorierna. Det var inte många som vågade sova där fast det fanns många sängplatser. När man kom in i huset så var det toalett till vänster och så trappan rakt fram som ledde till övervåningen. Till vänster låg två rum, köket rakt fram och så sovrum till höger. Jag sov alltid i rummet till höger för det vänstra rummet kändes så obehagligt på något sätt. Så en dag när jag var ensam i huset så stängde jag dörren till det vänstra rummet och då hör jag en knackning på den dörren som jag precis stängt. Jag öppnade dörren igen och mycket riktigt, det var ingen där. Jag var helt ensam när det hände.

En annan gång så var jag i köket, barnen var på skola/dagis och då ser jag en skugga i hallen. Återigen fanns det ingenting där som kunde förklara det jag såg.

I samma lägenhet så hade jag precis gått och lagt mig, Rickard var på jobbet och jag hade inte somnat än. Då ser jag en dam i rummet i långt svart hår och svart kappa. Hon går kanske en meter i rummet och försvinner sedan. Nu tänker väl du att jag drömde men jag var vaken, hade precis lagt mig. En annan gång så åkte badrumsdörren upp av sig självt. Kollade barnen, de sov och Rickard satt i soffan och kollade på tv.

På mitt gamla jobb har jag också varit med om konstigheter, damskrik i källaren, ett ansikte i fönstret på tredje våningen och så en knackning på fönstret i köket. Vi var tre stycken som hörde knackningen men det var ingen där.

Sen har vi också alla tillfällen som jag känt på mig saker och ting som sedan händer eller de gånger jag tänker på en person som sedan ringer.

Eller stegen i hallen när barnen låg och sov och Rickard var på jobbet. Hasande steg som var så tydliga att det var precis som att det var någon där.

Om att ha höga förväntningar

Publicerad den av Hannas krypin

Häromveckan så diskuterade jag och en person det här med att ha höga förväntningar på andra. Jag sa då att jag inte är säker på att jag kan leva upp till dessa höga förväntningar som jag vet att andra har på mig i alla lägen. Är det rimligt att ha höga förväntningar eller gör det bara att pressen på att prestera blir större?

Det här samtalet fick mig att reflektera lite. För visst är det så att förväntningar kan fungera som en positiv drivkraft. De kan sporra mig att växa och att våga ta mig an utmaningar som jag kanske hade undvikit. Förväntningar kan dock bli orimligt höga – vare sig de kommer utifrån eller från mig själv. Det är så lätt att pressen då blir för överväldigande istället för motiverande. Tänker på alla dessa gånger när jag fått chansen på en högre nivå. Då har jag inte lyckats leva upp till mina egna förväntningar och det blev platt fall istället.

Jag tror att det handlar om balans och att det inte är fel att ställa krav eller ha ambitioner, men det måste finnas utrymme för att vara människa också. För att misslyckas ibland och för att faktiskt inte alltid vara på topp. När förväntningar bli en måttstock för ens värde, snarare än en hjälp på vägen, då tror jag att det tappas något viktigt.

Kanske är det där som man måste våga börja, att prata om begränsningar. Att man är ärlig när man verkligen inte orkar eller när man känner sig otillräcklig. Eller när man helt enkelt inte vill leva upp till någon annans bild av hur man är. Det måste alltid finnas plats för förståelse och för empati och för att det inte alltid blir rätt. Trots att man hade de bästa intentionerna och verkligen bara ville göra rätt.

Hur går dina tankar? Har du känt dig tyngd av andras förväntningar – eller kanske av dina egna? Eller är du helt chill och inte bryr dig så mycket?

Söndagslistan vecka 29

Publicerad den av Hannas krypin

Det är söndag igen och jag tänkte återigen sammanfatta min vecka. Första veckan efter min semester är till ända. Det tar lite tid innan kroppen kommer in i det där med att kliva upp tidigt och hålla fokus en hel arbetsdag. Imorgon ska jag vara samordnare, om inget oförutsett inträffat vill säga.

Känsla: Kul att vara tillbaka igen på jobbet men det har varit mycket att göra så det blev ingen mjukstart direkt. Hur som helst så känner jag mig väldigt glad.

Väder: Lagom till jag börjat jobba igen kom sommaren tillbaka med buller och bång. Men återigen konstaterar jag att det där med riktigt varma dagar, det är inte min grej.

Mina positiva från veckan:

  • Min och Rickards dag i Borgholm på Öland var så fin. Den var perfekt på alla sätt och vis och en dag där jag verkligen släppte allt och var här och nu.
  • När vi var i Borgholm så träffade vi Rickards bror och brorson. Vi har inte setts på flera år så det var riktigt roligt.
  • Kul att klättra med S.
  • Att få träna med domarklubben igen var väldigt trevligt även om det var väldigt svettigt och varmt.

Träning: Det har varit en vecka med mycket fysisk aktivitet. Veckans aktivitet kan man ju tro skulle ha förvärrat skadan men tvärtom. Det var mer träning skadan behövde, inte mindre.

  • Måndag: Cykling till och från jobbet, 26 kilometer
  • Tisdag: Victoriajoggen 4 kilometer
  • Onsdag: Intervaller med domarklubben och 35 minuter stretch för höfter, ben och rygg.
  • Torsdag: Jag cyklade till och från jobbet, 26 kilometer.
  • Fredag: Cyklade från Rickards jobb till mitt jobb. Det var den fysiska träning som blev förutom alla steg jag gick på jobbet.
  • Lördag: 40 minuter stretch
  • Söndag: Jag tänker att dagens klättring faktiskt räknas som träning. Så mycket som jag behöver använda hela kroppen.

Veckans favoritbilder: Den där första bilden på mig och Rickard är helt klart en av mina favoriter.

Matchen igår: Tyskland mötte Frankrike i kvartsfinal. Det blev en intressant match där Tyskland efter en betydligt bättre straffläggning stod som segrare.

  • efter 13 minuter får Tyskland spela med en spelare mindre.
  • så otroligt klantigt att dra motspelaren i håret. Ännu dummare blir det att ifrågasätta beslutet. Varför skulle det vara okej att dra någon i håret?
  • Tyskland behövde en hörna för att göra 1-1, en chans liksom så blir det match igen,.
  • att bli räddad av VAR ses som ett matchavgörande misstag.

Att utmana mig på höjden

Publicerad den av Hannas krypin

Jag är rädd för höjder, alltså jag får utan att överdriva svindel på däck på Gotlandsbåten…. Där tror jag i och för sig att det också är en kombination av hög höjd/sjösjuka. Otippat då att jag säger ja när S vill dra till Sörsjöns höghöjdsbana med mig. Men rädslor är till för att utmanas, eller hur!

Vi har varit där en gång tidigare och då tog vi en bana som jag visste redan på förhand att jag skulle misslyckas med då jag inte har styrka nog för att kunna gå armgång, 14 meter upp bland träden. Det gick heller inte att gå tillbaka så jag fick ta mig över hindret på bästa förmåga. Gissa lättnaden när jag var på fast mark igen. Bilderna ovan är från 2019 och det tillfället. Linbanan över sjön var det absolut roligaste!

Så till dagens besök. Det skulle bli en varm och svettig klättring. Redan vid 10 var det 24 grader i skuggan. Jag drog på mig shorts och en kort topp. Det var så pinsamt, där man anmäler att man kommit så var det ett litet trappsteg upp. Jag glömde bort det så när jag samtidigt läste på pappret man måste skriva under flög jag som vante. Har nu ett litet skrubbsår på smalbenet. Alltså jag skrattade så jag tjöt. Hur skulle jag kunna klättra på några höjder när jag inte kan hålla mig på benen på marken? Det var otroligt läskigt i början men sen kom jag in i det. Den sista banan som jag klättrade gav en riktig boost för självförtroendet och höjdrädslan. Nu är jag sugen på att klättra igen.

Klurigt värre att ta sig upp på första plattformen. Jag stannade av förklarliga skäl kvar på marken.

I den här äventyrsparken finns det 22 banor, den lägsta är på två meter och den högsta 22. S tog sig upp i en av dom svarta banorna som han klarade med bravur. Det svåraste i den banan är att komma upp till första plattformen och längre fram är det ett nät man ska ta sig över. Nemas problemas sa S. På ett av hindrena ska man åka surfingbräda. Det blev dock något fel så brädan tvärnitade och S flög som en vante. Det är tur det är bra säkerhetsutrustning.

Idag åkte vi linbanan en gång bara, det hisnar rejält i magen att åka 375 meter över sjön. Hur kul som helst! Jag har fått blodad tand. Vill faktiskt åka hit igen snart.

En stund för mig själv i trädgården

Publicerad den av Hannas krypin

Ibland är det enkla verkligen det bästa. Jag ställde in kyckling i ugnen och sedan gick jag ut i trädgården för att få lite sol i ansiktet och andas in den friska men väldigt varma luften. Jag hade inga planer alls, jag ville bara landa en stund. Få lite sol på nosen och bara vara här och nu en stund. Men min kropp ville något annat. Jag kände så starkt att jag borde hämta min matta och låta kroppen få sträcka ut och mjuka upp.

Så jag hämtade min pilatesmatta, gick ut barfota och satte mig på mattan. Letade upp min favoritkanal på youtube och hittade en 40 minuters stretch för nybörjare. Det blev verkligen inga avancerade rörelser, det behövs inte. Bara det enkla, mjuka positioner, andetag som fick ta plats och en kropp som sakta men säkert började kännas lite lättare. Jag kände hur axlarna sjönk, hur andetagen blev djupare och hur tankarna slutade snurra på veckan som varit.

Det är märkligt hur mycket fyrtio minuter kan göra. Det behövs inget gym, bara en stund i min trädgård och viljan att lyssna på kroppen. Jag kände mig varm och glad efteråt. Inte bara av solen, utan på insidan också. Note to self: jag borde göra det här oftare. Och ta inte den svarta mattan när solen steker på. Å andra sidan kanske värmen från mattan och från solen gjorde det hela mycket enklare och skönare.

Hoppa på tåget – höger eller vänster

Publicerad den av Hannas krypin

Det är redan 30 grader på min uteplats, tänker lite extra på Rickard som är iväg och ska döma fotboll i värmen. Är inte ett dugg avis.. Jo på själva dömandet men inte på att springa runt på en fotbollsplan i den här värmen. Särskilt inte på en konstgräsplan där det värmer både från marken och från luften.

Tänkte vara med på Åkes hoppa på tåget. Dagens ord är höger eller vänster. Tolkningen är fri förutom att det inte får handla om politik. Så jag tänkte bjuda på en liten skämtsam text. Det var länge sedan som jag skrev en lite tramsig text. Det är väl dags, eller vad säger du.

Jag står där på perrongen. Tåget kommer in med dramatisk musik i bakgrunden (i mitt huvud såklart). Jag är redo att hoppa på tåget – var resan går just idag vet jag inte. Tåget får ta mig dit nosen pekar. Men så kommer frågan, ska jag gå till höger eller vänster?

Jag tar mig en kik runtomkring, tittar först åt höger. Där ser jag en man med cykel, tre väskor och ett paket leverpastej i knät. Tittar sedan åt vänster. Där sitter ett barn och stirrar intensivt på mig, lite med blicken som att jag är med i en realityshow som jag aldrig någonsin skulle anmäla mig till… Jag känner hur paniken börjar komma krypandes….

Jag vänder mig om för att se om det finns ett tredje alternativ. Det var dumt för där står bara konduktören och vill klippa min biljett med mord i blicken.

Till slut väljer jag vänster, eller är det höger? Nu vet jag inte längre, jag går och snubblar över en ryggsäck, slår tån i en barnvagn och jag råkar hamna på helt fel plats. Men jag är med på tåget och är redo för äventyr!

Fredag….

Publicerad den av Hannas krypin

Alltså matchen igår, Sverige var riktigt duktiga första 45, sen vet jag inte vad som hände. Det var som att de började spela på sin ledning men det är väldigt dumt när man möter ett så pass bra lag. Vad som helst kan hända. Jag stängde av när det var tio minuter kvar. Hörde i efterhand att straffarna var urdåliga och att han bytte ut Sveriges mest rutinerade spelare. Varför gör man så? Sverige var fantastiska när de bästa spelarna var på plan. Snacka om miss av coachen.

För övrigt så är det skönt att det är helg. Jag har sovit så dåligt hela veckan. Min fredag fick en dålig start då jag var ensam undersköterska. Det löste sig men hela dagen har jag skenat runt. Min stegräknare gick varm om man säger så. Jag skojade och sa att jag behöver fyra veckors semester till men det räcker såklart att få vara ledig i helgen.

Appropå varmt, jag tar tillbaka det där med mitt väder under semestern. Det var nog rätt lagom ändå. Inte orkar jag göra något när det som idag är 30 grader. Det konstiga är att jag alltid konstaterar samma sak: jag gillar inte när det är över 25 grader varmt, ändå är det just det vädret jag vill ha. Logiskt… Eller inte….

Cykla eller inte cykla….

Publicerad den av Hannas krypin

Jag cyklade till jobbet i morse. Redan då funderade jag på hur jag skulle ta mig hem – om jag skulle orka trampa hela vägen igen, eller om jag skulle be Rickard komma och hämta både mig och cykeln efter jobbet. Jag velade större delen av dagen. Till slut bestämde jag mig ändå för att cykla. Det gick men benen var tunga och värmen och motvinden gjorde det inte direkt lättare.

Rickard var snäll och mötte upp mig efter halva vägen. Det kändes fint, det var verkligen Inte nödvändigt, men omtänksamt. Väl hemma tog jag en iskall dusch, vilket först var precis vad jag behövde – och sen blev det nästan för mycket. AC:n var igång och nu sitter jag med en filt om benen. Det är tydligen aldrig helt lagom…

Jag är så trött nu, har varit nära på att somna flera gånger. Vi får se om jag ens håller mig vaken till kvartsfinalen mellan England och Sverige. Just nu känns det tveksamt…. Det vankas fläskpannkaka till kvällsmat och det borde göra mig piggare.

Har du haft en bra dag i värmen?