Kategori: Träning

Ett lopp med hjärta

Publicerad den av Hannas krypin

Sedan 2014 går det ett lopp i Norrköping som startades till minne av Sofia Lindqvist som dog i cancer 2014. Det fina med det här loppet är att tack vare sponsorer kan hela anmälningsavgiften skänkas till cancerforskning. Man kan välja om man vill skänka till barncancerfonden eller Cancerfonden. Min avgift går till barncancerfonden. Tycker det känns fint att kunna bidra till just forskningen vad gäller cancer hos barn. Jag, Rickard och Alexander åkte till ett soligt Norrköping. Starten går i vackra folkparken, har bott i Östergötland sedan 93 men folkparken slår lätt Linköpings trädgårdsförening. Vi visste inte hur det skulle se ut med parkering så vi var där i väldigt god tid. Skönt att slippa stressa tycker jag.

Så här ser banan ut. Väldigt lovande, eller hur! Mina enda mål idag var att försöka ha roligt och att välja en bättre startposition så jag kan springa i mitt tempo direkt.

Jag tänkte att jag för en gång skull skulle värma upp ordentligt. Stretcha och komma igång ordentligt. Deltog också lite i den officiella uppvärmningen. För en gång skull var det en lätt uppvärmning där jag kunde hänga på utan att helt tappa takten. För att hedra minnet av Sofia så hade vi en minut att alla skulle klappa händerna. Efter applåden drog starten igång och jag kunde springa mitt tempo precis som önskat. För första gången på evigheter sprang jag första två kilometerna på under 12 minuter. Sen orkade inte kroppen hålla det tempot men jag sprang fortfarande snabbare än tidigare lopp. Runt tre kilometer kom vätskekontrollen. Som jag längtade efter att få ta lite vatten. Det var 27 grader och en öken i min mun. Tog några klunkar vatten och hällde resten över mig. Hur skönt som helst. Sista kilometern var den som kändes längst, trodde aldrig att den skulle ta slut. Banans överraskning var en hemsk backe där jag var tvungen att gå för det fanns verkligen ingen energi kvar till att jogga uppför. Jag är hur nöjd som helst. Trots att jag gick ca 200 meter och gick vid vätskekontrollen var jag bara 6 sekunder långsammare än förra loppet som jag joggade hela vägen.

Jag vill så mycket…..

Publicerad den av Hannas krypin

Ni är ett par stycken som reagerat på min ton vad gäller min löpning. Jag tycker inte att jag är elak mot mig. Snarare beskriver jag en känsla och samtidigt en underliggande frustration över det här att känna att jag inte kommer någon vart.

Så här ligger det till: sedan hösten 2019 har jag dragits med skador. Det började med att min vad gick sönder när jag skulle assistera i herrar division fyra. När vaden väl läkt fick jag andra skador. Fyra dagar innan löptestet i början på februari gick vaden sönder igen. När vaden väl läkt och jag försiktigt kunde komma igång igen fick jag ny skada. Den här skadan som jag fick i maj dras jag fortfarande med. Jag har inte sprungit smärtfritt sedan i i maj. Jag har testat att vila, köra alternativ träning och anpassa men det slutar inte göra ont. Nu kör jag det jag vill med bara få begränsningar. Det positiva med den strategin är att skadan inte blir sämre. Men som skrivet, det står stilla.

Jag har inte dålig kondition, jag har uthållighet. Problemet är att jag fortfarande har ambitioner med min träning men känner att jag hela tiden blir hindrad av skador. När jag väl haft en bra träningsperiod och känner att jag kommit en bit framåt så blir det återigen ett bakslag med skador. Inte undra på att jag blir frustrerad. Samtidigt är jag glad över alla pass som blir av. Jag är jättenöjd med gårdagens pass exempelvis. Det kändes ingenting vilket är perfekt. Att jag kan göra den typen av belastande träning utan skadekänning är fantastiskt!

Träna eller inte träna?

Publicerad den av Hannas krypin

Det var frågan idag. Latmasken var stark men till slut vann min vilja att bli starkare. Särskilt eftersom helgens jobbtider innebära att jag inte kommer döma några matcher. Trist värre men när i princip alla lag spelar tidiga matcher på helgen och jag jobbar dagturer så är det ju som det är. Under dagens träningspass fokuserade jag på benstyrka och explosivitet. Det är något som jag faktiskt inte får ont av och det passar perfekt eftersom det är det som jag verkligen behöver mest. Efter mina benövningar valde jag att träna tio minuter pilates: höftlyft men på ”pilatesvis” vilket kräver lite koncentration. Ett höftlyft (pelvic curl) fokuserar på att tilta bäckenet och sedan rulla upp genom ryggraden, ”stanna på toppen” och sedan rulla ner. Det behövs inga många repetitioner av den typen för att jag ska få träningsvärk. Jag gjorde också några repetitioner av shoulder bridge prep och så clamshells. Dessa övningar är särskilt bra för höft och rumpa. Det blev ett riktigt bra träningspass!

Kalla fötter, paletter och ett försök till distans

Publicerad den av Hannas krypin

Först var tanken att jag skulle jobba ett extrapass idag men i slutändan behövdes inte det. Jag vaknade strax innan fem ändå, fast jag inte behövde. Så onödigt! För ett par veckor sedan så läste jag en liten notis om att det behöver fyllas på i blodlagret. Jag har varit blodgivare men slutade då jag tyckte det påverkade min löpning för mycket. Men när jag såg den där notisen om blodgivning tänkte jag att jag skulle anmäla mig som blodgivare igen. Jag har dock fått kalla fötter. Jag som jämt klagar över att jag är trött, hur skulle det påverka mig att ge blod? Och hur skulle min träning påverkas? Hade tid för nyregistrering idag men valde faktiskt att avboka.

Tre skott som jag fått av S och S när jag och Rickard var där i vintras.

Jag har pysslat med mina paletter och flyttat allihopa till köksfönstret. Det är ett gäng. Jag klippte ett skott från en palett på jobbet och den har ”ynglat” av sig nu så jag har några stycken. Skotten jag fick från S och S har också växt så det knakar. Jag hoppas att allihopa överlever hösten och vintern. Av erfarenhet vet jag att tiden som kommer framöver är den sämsta för paletterna.

Den här paletten är ett skott från paletten som min mamma fick av mig. Har för mig att sorten heter space cake.
Jag klippte av topparna så får jag se hur växten utvecklar sig.

Idag var min tanke att jogga en mil. Det var en riktigt bra idé i teorin. I praktiken var det bara hemskt på alla sätt och vis. Min skada gjorde sig definitivt påmind, trots att tempot var så lågt att det inte ens borde vara jobbigt. Joggade snabbare förra veckan när jag var ute på lokmilen. Efter fyra kilometer valde jag att gå sista 1,4kilometer hem. Det var helt klart en dålig dag för att göra en lång historia kort. Mina tankar kring min löpning tänker jag dela i ett annat inlägg.

Långpass med blodvite och skrubbsår

Publicerad den av Hannas krypin

När lokmilen påminde mig om varför vi inte är vänner…….

Att jag får för mig att springa långt efter nattpass är verkligen lite udda. Att jag dessutom väljer att springa lokmilen i Vidinsjö är desto mer udda. Idag blev jag nämligen återigen påmind om varför jag inte gillar Lokmilen. Snacka om selektivt minne när det är som bäst. Men vi kanske ska ta det från början. Jag och Rickard åkte nämligen i väg tillsammans. Han skulle springa sitt tempo, två varv i femman och ett varv i 2,5:an. Jag valde att springa en mil i ett svep. Jag kände mig pigg och glad och tänkte att det där skulle väl gå relativt smidigt. När jag kommit nästan fyra kilometer vurpade jag första gången. Skrapade upp vänster ben och vänster hand. Bara några minuter senare var det dags för nästa vurpa där jag skrapade upp samma ben. Känsliga läsare får blunda och scrolla vidare:

Efter andra vurpan tänkte jag att jag vänder men det trista i den här banan är att det är svårt att hitta vägen åt rätt håll. Det finns inte många markeringar och springer man motsols är det ännu svårare då markeringarna inte går runt träden som på östgötaleden. Så jag fick vackert fortsätta. Jag vurpade inte fler gånger men höll på att ramla sisådär sju gånger till. Varje gång fräste jag högt och irritationen var stor.

Dagens fokus var att jogga en långsam runda och hålla på länge i tid. När målsättningen är att hålla på länge behöver det verkligen inte gå fort. Mina ben tröttnade helt klart snabbare än flåset. I det tempot jag joggade blev det inte jobbigt för andningen. Men det kändes att kroppen inte är van vid att jogga så länge. Lite konstigt är det allt med tanke på att fotbollsplan behöver jag ligga på en betydligt högre intensitet men fortfarande dryga åtta kilometer. Så kroppen är ju van vid längd.

Mittsäsongsträff och min lilla bil

Publicerad den av Hannas krypin

Min lilla bil är hemma igen! Men så ovant det var att köra den efter att ha kört vår stora bil. Efter jobbet åkte jag och Rickard till verkstan för att hämta ut min bil. Vi fick också se kamremmen och att bilen över huvudet taget har rullat är ett underverk. De där ”taggarna” som ska haka i kugghjulen var helt avskavda på ett stort område. Det är inget annat än tur att bilen inte kraschat. Nu önskar jag mig en lugn sensommar/höst utan några mer bil-problem.

Ikväll var det dags för den årliga mittsäsongsträffen med de som är aktuella för nästa nivå, division fem och så tjejerna. Division fyra körde också fast efter oss. Med söndagens lufsiga känsla kvar i kroppen var jag helt klart nervös. Hur mycket kommer jag kunna springa? 19 grader (perfekt) och kraftig blåst (mindre perfekt) bjöds vi på vädermässigt. Vi slapp regnet i alla fall. Ett år så stod vi och tryckte under taket tills regnet och åskan dragit bort. Jag blev fruktansvärt nervös när jag fick höra att vi skulle köra 4*40 meter (min akilleshäl) och sedan springa 1600 meter på tid. Efteråt fick jag veta att tidtagningen för oss tjejer stoppades på 1400 meter. På ena sidan var det medvind och den sträckan med motvind var allt annat än rolig.

Jag sprang dessa 1600 meter på samma kilometertid som när jag sprang mitt näst snabbaste Victorialopp. Tänk att jag kunnat hålla den farten i 9 kilometer. Idag ville jag bara ge upp. Men då sa jag strängt till mig själv att jag skulle skärpa mig. Det var ju bara 1600 meter. Pinsamt dessutom att inte kunna pressa mig den korta sträckan.

Rickard skulle springa med division fyra domarna och jag hängde kvar. Det var så onödigt att åka i två bilar. Jag passade på att stretcha de viktigaste musklerna. Nu så här efteråt känner jag mig både nöjd och missnöjd. Men återigen ska jag skärpa till mig. Tänka snälla tankar och vara nöjd. Jag slutförde och jag sprang helt okej på de korta. Det blev ett bra träningspass.

Som att stå på samma ställe och stampa

Publicerad den av Hannas krypin

Efter en förmiddag där jag inte gjorde många knop tog jag mig ut i skogen för en långsam jogg. Min plan var två varv men eftersom jag fick kämpa med det mentala ända från start tänkte jag att det får räcka med ett varv i det långa spåret i skogen. Elljuspåret är 2,3km och så finns det en extra slinga om femhundra meter. Jag tog mig runt hela varvet men känslan är inte kul alltså. Det känns som att jag aldrig kommer vidare, som att jag står och stampar. Jag håller igång på olika sätt men jag blir inte bättre.

Om jag ler så kan jag kanske lura kroppen….

Jag ska inte klocka mig själv egentligen då det bara ger dålig känsla. Samtidigt vill jag ha koll. Tänker tillbaka när jag var i min bästa form: då var min lufs snabbare än mitt nuvarande tävlingstempo. Det är sju år sedan och jag ska verkligen inte jämföra mig med när jag var sju år yngre och sisådär 15 kilo lättare. Men det är svårt tycker jag. Att försöka springa som 40+ är något helt annat än att springa som 35-åring. Jag vill känna att jag kommer framåt, känna att träningen ger något. Förutom de där långsiktiga hälsoeffekterna alltså. Jag vill bli bättre!

Springa lite till

Publicerad den av Hannas krypin

När jag vaknade vid sex imorse fick jag genast den där känslan, dagens träningspass ska springas på fotbollsplan. Men jag gav mig inte ut direkt där vid sex utan jag laddade med frukost och vatten, lite bloggtid och bara chilla. Halv tio var det dags och eftersom det redan blivit rätt så varmt tog jag med vattenflaskan.

Snabba fötter
Kan jag göra en pilates rollup med raka armar? Jodå, det kan jag. Kila in på mitt instagram @hannafialotta. 🙂

Lite mer uppvärmning fick det bli innan jag drog igång med snabba fötter, ”idioten” och från sidledshopp till max och från bakåtlöpning till max. Det här är såna här pass jag verkligen behöver mer av men det är också ett pass som verkligen sliter på mina muskler så behöver ta det lugnt samtidigt. Jag körde fem av varje övning och när jag gjort det så stretchade jag lite och tog sedan en liten omväg hem. Muskeln gör lika ont så här efteråt som innan vilket är bra. Inte att det gör ont men att det inte blivit värre. Skriver det ofta men det som jag inte får mer ont av kan jag fortsätta med.

Efter ett tag blev det varmt så då åkte linnet av.

Sen åkte linnet på igen lagom till jag skulle stretcha lite halvdant. Vet du att hela veckan har jag längtat efter att sträcka ut kroppen på mattan. Men jag har istället prioriterat annat. Det känns kan jag säga. Bara för det ska jag nog ta mig ut i trädgården för 30 minuter stretch. Ja, så får det blir.

Piggelin

Publicerad den av Hannas krypin

Det har varit en pysslig dag på jobbet men samtidigt så bra. Jag har haft roligt och haft energi. Om jag var en riktig tröttmössa igår så var det en annan känsla i kroppen idag. Kunde springa uppför trapporna i morse exempelvis. Det hade inte gått med gårdagens känsla. Blev så glad när jag fick ett telefonsamtal där personen sa att ”jag hoppades att det var du som skulle svara”. Kändes fint att få den direkta feedbacken. När jag slutade jobbet så väntade Rickard och S i bilen. Vi skulle nämligen till stadens löparbana. Supertusingar var planen. I värmen orkade jag två och inte alls det tempot jag brukar springa i. Men det är okej.

För sen fick jag lust att springa 100 meters intervaller, körde tio och då hade jag helt plötsligt väldigt pigga ben. Intressant det där hur jag kan känna mig så tung och seg och sen helt plötsligt kunna springa snabbt. Men det är väl kanske det att jag är dålig på att värma upp så mycket som kroppen egentligen behöver.

Om hon kan, så kan också jag!

Publicerad den av Hannas krypin

Oj vad kvavt det varit idag. När jag åkte hem från jobbet kom det ett riktigt åskoväder. Temperaturen sjönk då några grader men det dröjde inte länge innan det var lika hett och kvavt igen. Det var verkligen inte det bästa vädret för att ge mig ut och springa intervaller med domarklubben. Jag har såklart trötta ben efter cyklingen till och från jobbet i måndags och så loppet igår. Men jag var så sugen, sugen på att springa något annat än min lugna lunk som det blivit den senaste tiden.

Skadan då? Jo men det känns såklart men ju längre passet gick, desto mindre kändes det. Det är tydligt att det ändå är träna jag behöver göra för att bli bättre. Alla skador ska nämligen inte vilas bort. Det här är en sådan. Vi sprang 16*100 meter och så avslutade vi med att springa maxfartsintervaller mellan konerna.

Jag har känt så starkt i sommar att jag inte är klar med att försöka bli bättre. Starkare och snabbare i min åldersgrupp kan jag faktiskt fortfarande bli. Jag måste försöka för jag känner så starkt att nu är det nog med halvdana försök. Jag vill inte känna att jag inte försökte och att jag inte gav mitt yttersta. Den här veckan har varit en bra start.

Jag har en ny facebook-bekant. Jag har aldrig träffat henne men hittade till henne via en av personerna som jag följer. Jag blev så imponerad, den här kvinnan är 60+ men har tränat sig till en grymt fin form. Det är inspirerande och jag var bara ”tvungen” att skicka en vänförfrågan till henne så att jag kunde få fortsätta följa henne och inspireras. Kan hon så kan jag!