Senast vi sprang Höstfemman var 2018 och då sprang jag 5,2kilometer på runt 28 minuter och sprang in som åttonde tjej. På den nivån är jag inte idag. Det här är ett tufft lopp där första två kilometerna går mer eller mindre uppför, resterande kilometrar går då såklart nerför med korta uppförsbackar men det är ett tufft lopp och varje gång jag har sprungit loppet så har jag ändrat mig under tiden. Så också i år skulle det visa sig.
Vi kom i väldigt god tid, över en och en halv timme innan start. Vi som sprang var jag, Rickard och Alexander. Viking eller inte var frågan men landade till slut i att springa i korta shorts ändå men långärmad tröja upptill. Det skulle visa sig vara helt rätt. Förra veckan hade jag två långärmade tröjor på mig och det blev för mycket. Så efter uppvärmningen tog jag av mig den enda.
Mina bilder visar en del av banans backar. Dessa bilder gör inte backarna rättvisa. Starten gick och det här med att veta sin plats är svårt för vissa. Det var en mamma med två barn som ställde sig i första led och trängdes med löparna som ville springa fort. Tack vare att de snabba löparna visade hänsyn blev barnen inte nersprungna men den risken finns ju alltid. Både mamman och barnen kom dessutom långt efter mig i resultatlistan. Hur tänkte dom egentligen?
I den här banan får man verkligen bekänna färg, jag visste att det skulle bli tufft men hur tufft det faktiskt är hade jag glömt bort. Eller så är det formen som är sämre än sist. Och med facit i hand kan jag säga att formen är sämre. Jag behöver träna mycket mer backlöpning och styrketräning. Jag är inte stark uppför däremot så kan jag rulla nerför i backarna och där tjänar jag in att jag är så långsam uppför. Jag trodde under tiden jag sprang att jag var sist men det var rätt så många tjejer efter mig i resultatlistan. Det blev jag väldigt glad över.
