Jag är uppväxt i en kristen familj och har alltid haft min tro på Gud. De senaste åren har jag dock varit mer av en tvivlare men har inte vågat släppa min tro helt. Ibland har den mediala sidan av mig varit mer verklig och påtaglig. Något som jag verkligen inte uppskattar. Tror inte jag skrivit om det tidigare på bloggen men något som jag däremot skrivit om tidigare är min ångest kring yoga och funderingar kring hur saker som jag mår dåligt av kan göra andra gott.
Så ikväll läste jag ett inlägg som min pappa skrivit och delat. Jag kände direkt att jag ville dela det vidare. För att det är hoppfullt och tänkvärt. För att jag tänker att oavsett om man tror eller inte så ger det hopp. Iallafall är det så för mig. Jag vet inte hur du tänker, men jag vill inte vara fast i en spiral där jag ständigt flyr. Inget blir bättre och man lär sig ingenting. Man ger inte upp, man kämpar sig igenom det som är jobbigt och kommer igenom det starkare och med nya insikter. Att fly löser ingenting, tvärtom.
Bedjandet
Ett Himlens erbjudande.
Vem kan avvisa något sådant?
Vem kan låta den godheten passera?
Vem har råd att lämna löftena oprövade?
Har vi rak väg nog att vandra i egen kraft?
Har vi livsförhållanden, vilka alla slutar väl?
Hur hanterar du krisen om/när den kommer?
Har du skaffat tillit nog att bära och bäras?
Låter du Guds armar omsluta och värma?
Hans nåd är ständigt ny, var morgon ny.
Hans styrka går inte att tömma.
Hans omsorg tar inte slut.
Lär dig att be.
Lär dig att förtrösta.
Lär dig att vänta på Herren, Fadern.
Låt Sonen, Jesus Kristus, frälsa.
Låt den Helige Ande leda, där du går bedjande.
Till sist, låt tron tillta.
L.W.
Jättefint❤️
Ja, det tyckte jag med!