Etikett: Blogg om hälsa

Pilates på Hälsofabriken

Publicerad den av Hannas krypin
Wow alltså! Jag älskar verkligen att få leda pass. Jag blir lycklig av pilates! Jag kom ungefär en kvart innan och pratade lite med Ulla som är ansvarig. Jag satte i min musik och ur högtalarna strömmade vacker pianomusik. Framför mig satt det tjugofem träningssugna tjejer och killar. Jag var nervös men fokuserade på det jag skulle göra. Förmedla träningsglädje och ge de som kom ett bra träningspass. Jag körde igång och ju längre det gick på passet desto mindre nervös blev jag och kunde prata mer fritt utan att tänka så mycket. Ulla var med på passet och jag fick bra kritik. Samma glädje som jag kände efter passet i Oslo kände jag också idag. Jag älskar verkligen att få leda pass och kan knappt vänta tills det är söndag igen och dags för nästa. Äkta passion! 

När vinden rufsar om i håret

Publicerad den av Hannas krypin
Jag gick ut i trädgården och gjorde några övningar med mina hantlar. Underbart att kunna vara ute i trädgården och träna medan solen skiner.  Den här övningen ser simpel ut. Men låt dig inte luras. Både mage, ben och armar får jobba. Led övningen med magen, skjut inte ut rumpan och glöm inte att andas. Håll axlarna på plats och ha kul! HÄR (<<LÄNK) finns den i rörlig bild.
Det här är ”mellanpositionen”. Från den här positionen. Sätt dig halvvägs mot rumpan och för samtidigt omväxlande armarna åt sidorna och ner mot golvet. I mitt fall marken.
 

Fröken otålig och lyckan i att träna pilates igen

Publicerad den av Hannas krypin
Min tanke var att en övning ska få helt fokus under en vecka och efter en vecka byta övning. Det blir dock lite tråkigt, om jag inte kompletterar med program också. Igår började jag lite försiktigt med två pilatesövningar och idag kompletterade jag med två andra övningar. Så härligt att vara igång igen. Jag har verkligen saknat det!
Igår the saw och spine stretch forward Bollen fick vara med på ett hörn. Oh boy, jag känner mig så stel! 

Idag blev det rollover och roll up. Egentligen är det här samma övning gjord på två olika sätt. Det är stretch, flexibilitet och styrka för samma muskelgrupper.
”Varför ska det gå så sakta för?” ”Jag vill inte vara stel som en pinne” Dessa tankar brottas jag med dagligen. Jag vill bli bättre och starkare nu och glömer bort att det ligger många timmars träning bakom tjejerna jag följer på instagram. De har inte heller alltid varit så starka och flexibla och har också fått börja från scratch en gång i tiden. Tålamod och disciplinerat jobb krävs.

#Cleaneating – en ätstörning?

Publicerad den av Hannas krypin
Jag har alltid tänkt att cleaneating handlar om att äta så ”ren” mat som möjligt. Det vill säga så naturligt och fritt från tillsatser som det bara går. Att välja att laga mat från grunden istället för processad mat. Tidningen Må bra definierar cleaneating så här:
”Clean eating handlar om att välja så orörda råvaror som möjligt. Egentligen är inte det här något nytt. Clean eating är egentligen bara ett nytt sätt att säga att bra mat är – bra. Det ska vara näringsrika råvaror, man ska laga maten från grunden och undvika tillsatser. Maten ska också helst vara fri från tillsatt socker. Det handlar om att äta mycket frukt och grönt, gärna vegetariskt ibland, så oprocessad mat som möjligt (det vill säga inte färdiga köttbullar eller fiskpinnar, utan rent kött och ren fisk), fiberrikt och så vidare. Tanken är att maten ska vara så näringsrik, naturlig och fräsch som möjligt. Man vill inte äta bröd som står sig en månad på butikshyllan eller kladdig potatissallad som producerats i ett industrikök, eftersom man föreställer sig att kvaliteten är sämre.”
Jag hamnade i ett intressant inlägg om just cleaneating. Min känsla som jag fick när jag läste inlägget var ett skuldbeläggande av kvinnor som valt en annan livsstil än henne. I det här fallet kvinnor som ”bara äter smoothies och frökex”.  Jag delade med mig av mina tankar och svaret jag fick provocerade mig en hel del faktiskt. Häng med!
  • Cleaneating – en kvinnofälla?
Att vilja äta en så ren kost som man bara kan, kan inte jag se som en kvinnofälla. Kvinnofällan anser jag ligga i att kvinnor inte får äta som de vill utan att det ska anses som att de sitter fast i en kvinnofälla, eller tron att de har ätstörningar. Av nyfikenhet så gick jag in på hashtaggen #cleaneating och ser en enda blandning av träningsbilder, mat och tjejer och killar som visar upp sina muskler. Inte en enda smoothie eller frökex så långt ögat kunde nå faktiskt.
Här sitter jag med min ”onyttiga” smoothie. En smoothie som består av grädde, jordnötssmör, banan, mango och hallon. Till det blev det också två kokta ägg. Jag använder bara ICA´s ekologiska jordnöttsmör. Smöret består av endast jordnötter. Inga tillsatser så långt ögat kan nå. Det finns en studie som visade att en smoothie gjord på grädde som bas mättar riktigt bra. Tyvärr så kommer jag inte ihåg vad den hette eller var jag läste det. 
Att förutsätta att folk har ätsörningar för att de har valt ett annat sätt äta, i det här fallet smoothies och kex. Ja, om det handlade om att äta bara det men det tror inte jag är hela sanningen. Visst kan någon faktiskt ha en ätstörning men att förutsätta att alla har det är verkligen ett lågvattenmärke. Det är naivt att tro att det som visas på sociala medier är hela sanningen. Ska man ta det för hela sanningen så gör jag inget annat än att träna enligt mitt instagramkonto.
Jag funderar även på vad som är riktig mat. Vem sätter ramarna och vem bestämmer gränserna för vad som är riktig mat och vad som inte är det. Överens kan vi kanske vara om att godis, snask och så vidare inte är riktigt mat. Men allt annat då? Kött, fisk, ägg, mjölk, grönsaker och så vidare. Jag kan inte låta bli och tycka att det är ett väldigt dumt utrryck och svårdefinierat.
 
 
 
Kan man inte bara acceptera att alla har rätt att välja sitt eget sätt att leva. Det som är viktigt för mig kan vara oviktigt för någon annan och så vidare. Där tycker jag är den riktiga kvinnofällan, att kvinnor inte är fria att äta som de vill. Oavsett om det handlar om att dricka smoothies eller äta en riktig köttbit. Jag håller dock med henne om det sista hon skrev: Våga äta! Våga äta ordentligt och våga äta dig mätt!
 
 
 

Hemgjord snickers

Publicerad den av Hannas krypin
Jag är svag för jordnötter och för ett tag sedan gjorde jag snickersrutor efter ett väldigt enkelt recept. Jag tyckte dock att det blev extremt tråkiga snickersrutor. De har legat i frysen ända sedan dess så idag när jag hittade ett recept på samma bas men med choklad och agavesirap också var det dags att ta ut dem ur i frysen.
Du behöver
1,5 dl jordnötssmör. (Jag brukar köpa ICA´s ekologiska jordnötssmör utan salt. Det är enbart jordnötter och inga tillsatser alls)
1 dl kokosolja
Jordnötter
2 msk kakao
2 msk agavesirap

Smält kokosolja och jordnötssmör. Det ska inte koka. Rör sedan i jordnötter, kakao och sirap och portionera upp i knäckformar. Förvara i kylen eller i frysen. Ät och njut!
 

Racereport Kanallöpet 2017

Publicerad den av Hannas krypin
Jag har haft lite ågren inför den här dagen och loppet. Att springa 21 kilometer är verkligen långt. Jag ville nästan inte åka. Men har man berättat för alla att loppet ska springas så går det inte att hoppa av. Det var bara att förbereda mig på ett långt lopp. 
Rickard följde med som support, ett stöd som visade sig vara ovärderligt då jag sprang i stort sett själv hela loppet.
Jag har funderat fram och tillbaka hela veckan över vilket tidsmål jag ska ha, vad som är realistiskt med mina förutsättningar. Det som jag till slut kom fram till var iallafall som ”sämst” två timmar och tio minuter och som bäst exakt två timmar. Allt däremellan skulle jag vara nöjd med. Så gick mina tankar innan loppet. (En halvmara på 2 timmar och 10 minuter är definitivt inte dåligt. Att springa 21 kilomter är en prestation oavsett tid ska jag tillägga.)
 
När starten gick så började vi med att springa sisådär 800 meter på grus. Det blev dammigt och jag höll andan bitvis. Det syns på bilden ovan att det var just det jag gjorde. De skulle ha vattnat banan tycker jag.
Jag la av i ett tempo som inte kändes särskilt högt men som jag visste att jag inte skulle kunna hålla i 21 kilometer. Men det håller så länge det håller tänkte jag och sprang på. Första fem gick på 27,48. Lite väl fort som jag funderade över när jag skulle få ”äta upp”.
Vid sisådär 8 kilometer var första ”dejten” med Rickard. Jag säger till honom ”det här är riktigt jobbigt” därav min fina min, hehe. På vissa ställen var det lite publik och då fick jag extra energi. Vid 12 kilometer kvar tänkte jag ”bara 12 kvar, det är ingenting ju”. Oj vad jag skulle få äta upp det. Milen passerades på 56,48, min näst snabbaste tid utomhus. Mitt personbästa (52,30) från LIU-loppet 2014 (tror jag det var) står sig fortfarande. 

De sista tre kilometerna var så galet långa. Jag trodde aldrig att jag skulle komma framåt och jag blev omsprungen av löpare som tagit det lugnare än mig i början. ”Det gör inget, du tävlar bara mot dig själv”, peppade jag mig själv med. ”Jag kommer aldrig mer springa 21 kilometer” var andra tankar. Fast det vet jag ju att jag kommer, hihi.
Äntligen mål! Sista kilometern går uppför och jag var så trött. Gick någon meter för att tjäna lite tid men det var jobbigare än att jogga i sakta mak uppför. Bit ihop, snart i mål, blev mina ord som jag upprepade för mig själv!
Min tid! Oj vad skönt det var att få passera mållinjen. Min första halvmara är gjord och jag klarade det med riktigt bra resultat. Nöjd tjej. Om jag är sugen på att springa ett halvmara igen? Såklart! Det här var första gången men definitivt inte sista.
Rickards kollegor sprang också loppet. De var snäppet vassare än mig. 🙂
 
 

Löpning på bana

Publicerad den av Hannas krypin
Jag och Rickard åkte till löparbanan i stan och sprang dels löptest med en domare som inte kunnat springa tidigare och därefter så skulle Rickard springa ett pass i sitt tempo. Han sprang för skoj skull elitdomartestet och jag hängde med. Det är ett högt tempo som ska hållas och vi gjorde så att jag sprang en intervall och vilade två intervaller. Jag fick verkligen upp flåset, en mycket bra utmaning och ett bra sätt för mig och Rickard att kunna träna tillsammans men ändå på våra respektive nivåer. Helgens matcher känns inte alls så jag har verkligen återhämtat mig snabbt. Rickard har gjort ett träningsschema åt mig så det ska jag skicka iväg till min coach så han får se hur planen för min träning kommer se ut. Fart, explosivitet och snabbhet är fokuset nu. Halvmaran kommer jag klara i den form jag är i så att byta fokus är inget problem. 
 
 

Egentid med mig själv och bara mina tankar

Publicerad den av Hannas krypin
Jag har inte förstått mig på de som springer och samtidigt bearbetar tankar och kommer på lösningar på problem och så vidare. (Förlåt) Jag har ju mest jobbat på att peppa mig mentalt för att ta mig framåt. Imorse före frukost gav jag mig ut på ett långt distanspass. Medan molnen försvann mer och mer och solen tittade fram funderade jag över situationer på fotbollsplan, hur skönt det är att springa i ett tempo där mjölksyran är långt borta. Jag fumderade över viktigheter och oviktigheter. Jag njöt av alla vårtecken, tussilago i vägkanten, fågelkvitter och vackra landskapsvyer. Jag blev alldeles till mig över att genomsnittshastigheten sjönk för varje kilometer. Sista fem gick snabbare än första fem. Hur härligt som helst och långpass har visst blivit min grej. Det jag skulle koma till efter den här utsvävningen är att långpass är ett suveränt sätt att fundera över saker. Jag märker inte ens att jag springer när det är något riktigt intressant jag funderar över. Idag sprang jag mitt livs första 18,4 kilometer. Det gick dessutom snabbare än vad jag tänkt mig. Hoppet om en halvmara på två timmar lever. Men det har jag inte vågat uttala högt mer än till Rickard. Förutom nu då, nu hejar väl på mig? 
 
 
 
 
 
 

Ett hemskt jobbigt intervallpass

Publicerad den av Hannas krypin
Jag sprang mina intervaller på löpbandet idag men hur rolig bild till blogg och instagram blir det? Nä precis, inte alls så jag tog en solig selfie istället. Dagens pass var hemskt jobbigt. 4*8 minuter i 4:50tempo och två minuter gåvila mellan varje. Vilan räknas från jag trycker ner bandet och när det gått 1,50 så trycker jag upp bandet i fart igen. Från 5min/km till 12,3min/km tar det 10 sekunder att komma upp i rätt fart. Så egentligen blir vilan lite kortare. Sorry utsvävningen, mest en note-to-self.
Jag ska vara ärlig och säga att långintervall verkligen inte är min grej, Jag tycker det är hemskt jobbigt och hela kroppen skriker ”NEEEJJJ”. Men känslan efteråt är bäst och jag vet hur mycket det ger mig både inför halvmaran och även kondition till mina matcher,. Det är bara en gång i veckan så det kan jag stå ut med, hehe. Kanske att det blev lite extra tungt idag för jag laddade upp med att rensa rabatter tillsammans med Ida. Tänker då på att luften är full med pollen. Det känns lite i näsan.

När jag får ont i magen

Publicerad den av Hannas krypin
”64 kg. Upp 3 hekto men jag ser det som att stå stilla… Vad det är segt nu, jag vill bara ner till mina 62 och stanna där. Men häromdagen slog det mig att det kanske är såhär jag väger nu? Jag kanske inte kan gå ner till 62 utan att göra våld på mig själv? Jag kanske bara ska stanna? Jag känner mig nöjd, nu vill jag bara träna min kropp så att den blir stark igen men vikten är jag ju faktiskt nöjd med. Men nej. Jag ska fortsätta. ViktVäktarna är ju inte det minsta svårt så det känns mer som en utmaning att orka laga bra och nyttig mat och det ska jag fortsätta med ett tag till.”
Du vet att jag för ett tag sedan tog ställning till att inte skriva om vikt. Nu måste jag dock lyfta en sak som många funderar och debatterar om. Claudia Galli Concha har ett samarbete med Viktväktarna och särskilt citatet ovan har många reagerat över. Så också jag. När jag ser bilderna på Claudia ser jag en smal tjej som inte behöver gå ner ett hekto till. Som har den kroppen många drömmer om. Ändå är hon inte nöjd och jag tycker att det är sorgligt. Att hur nöjd man är sitter i hur många kilon man väger. Det viktigaste borde vara att man mår bra och att kroppen fungerar som den ska.
Jag får ont i magen när jag tänker på alla tjejer som ser bilderna och kanske tänker. ”Om hon inte är nöjd med den kroppen, varför ska då jag vara nöjd mig kropp”. ”Jag måste nog gå ner några kilon”. Jag tycker inte att hon har personligt ansvar på det sättet. Man har ett eget ansvar att inte läsa det som man mår dåligt av och som triggar. Dock så är sanningen att man påverkas vare sig man vill eller inte och därför är det så viktigt att tänka ett steg längre. Ett inlägg tas inte alltid emot som avsändaren har tänkt sig.
Hennes inlägg har skrivits under hashtagen #mammapepp och jag tycker inte att det är mammapeppigt alls. Mammapepp är inte att uppmuntra till bantning eller att skriva ut exakt antal kilon man har tappat. För mig handlar mammapepp om att må bra oavsett vikt. Att ha en bra balans mellan äta, träna, sova och att inte stressa, det är hälsosamt. Inte jaga kilon hit eller dit.
Det här inlägget tycker jag är bra. Fokusera på det som du mår bra av och jaga inte siffror på vågen!